Dimman som tog ett liv....
Några sekunder senare stod Shiva där i mörkret med sina tassar på sängkanten, längtandes efter att husse skulle stiga upp ur sängen.
Jag klappade henne ömt på huvudet, sträckte min kropp och drog bort det där varma täcket som omfamnat min kropp hela natten.
Morgon. Jobb om två timmar.
Tog en snabb titt ut genom fönstret och kunde skymta dimman som lagt sig runt huset i det sena höstmörkret.
En helt vanlig höstmorgon som vilken annan, men då visste jag inte att denna morgon inte skulle falla i glömska som så många andra.
Min morgonrutiner gick som vanligt. Hundpromenad, frukost, dusch och sedan till bilen för att köra till jobb.
Bilen startade som den skulle, trots de 5 minus som termostaten visade. Tanken på att skaffa motor- och kupévärmare slog mig då jag backade ut från utfarten.
Bilens däck knådade den hårda grusvägen då jag lämnade landet för den 7 minuter korta färden till Kristianstad och mitt jobb.
Men det var dimmigt. Rutan kändes som ett grumligt glas och jag drog på vindrutstorkaren för att få klarare sikt, även om jag visste att det var dimman.
Det hjälpte så klart inte!
Jag har alltid varit en försiktig förare och är väl snarare den som blir omkörd, än den som kör om... Denna morgon tog jag det väldigt lugnt då jag lämnade min uppfart.
Det var strax efter det allt hände...
Jag körde över järnvägen i Viby och fortsatte fram mot Brushanevägen.
Helt plötsligt smällde det till! *SMACK* Allt var över på mindre än 1 sekund, men jag förstod precis vad som hade hänt. Under bråkdelen av en sekund hann jag skymta ett ansikte som
pressades mot min framruta för att sedan åka upp över bilen.
Jag hamnade i chock! Jag blev livrädd! Jag hade inte sett något på vägen jag körde. Inte mer än det dimmiga lyset från lyktstolparna som markerade vägen där jag skulle köra.
Ingenting!!
I PANIK stannade jag bilen. Hjärtade rusade. "Vad har jag gjort!!" gick genom mitt huvud.
Då jag klev ut ur bilen och vände mitt huvud bakåt....
Nä, där var ingenting!
Inget av det jag skrev är sant, MEN det kunde ha varit!!
En gång var det nära... Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är... "BÄR REFLEX!!"
Jag hoppas att alla ska förstå hur viktigt det är att synas som gångtrafikant. "Vi" ser alla bilar, men de ser inte oss alltid. Tänk på det!
Syns man, så finns man!
A- och B-människor....
Jag slutar aldrig förundras, och jag kan tyvärr inte sluta vara irriterad över sånt här.
Men ni känner nog igen det.
- "Den där personen framför i kassakön, som druckit bromsolja och bestämt sig för ett liv i slow motion"
- "Den där personen framför dig på stan som valt att agera någon form av farthinder"
- "Den där personen i bilen framför som tvångsmässigt kör 50km/h under gällande hastighetsbegränsning"
Alla dessa tillhör så kallade B-människor. Faktum är väl att det egentligen inte är något fel på det egentligen, men då jag som tillhör A-människa utsätts för denna grupp i min A-vardag så påverkas jag.
Exempelvis fick jag köa framför insättningsautomaten i nästan 40 minuter, då jag hade endast 4 (läs igen, FYRA) personer framför mig. Vardera förstås med diverse creme fraiche-burkar fyllda med enkronor.
Min rastlösa själ betraktade detta fenomen där en enormt tydlig display på automaten, inte gick hem hos dessa individer. "TRYCK KLAR OM DU VILL AVSLUTA" verkade tolkas som "STÅ STILL I 5 MINUTER, GE IFRÅN DIG ETT LITET "ÖHH" EFTER 2 MINUTER. UPPREPA DETTA BETEENDE 3 GGR"
Svettandes stod jag i kön bakom, samtidigt som min högra fot gjorde små cirklar mot marmorgolvet, som därefter kunde användas som kulränna för lekande barn.
Min blick vandrade mellan deras sega fingrar, för att sedan möta min brorsas tomma blick där han likt en påse nötter sjunkit in i en form av dvala på grund av tristessen (han är också a-människa)
När jag efter 2 evigheter bara hade en person framför mig i kön, så började automaten tjuta. Min värsta farhåga höll på att besannas…. att dessa B-människor med sina felaktiga knapptryckningar och hantering hade satt maskinen ur spel.
Men lyckligtvis var det bara 50-öringar som maskinen inte gillade. Ja, så sega var dem… de visste tydligen inte att 50-öringar inte längre är giltiga i Sverige sedan urminnes tider. Häng med va??
Till slut kom jag fram och kunde genomföra min insättning på strax under 2 minuter. Nytt personligt rekord, då jag tävlar mot själv inom nästan allt! ;)
Men summan av kardemumman, snälla rara söta B-människor.
Jag har aldrig någonsin påverkat er att vara snabbare, så vänligen påverka då inte min något snabbare livsstil genom att söla ner den.
Det kallas för rättvisa! Jag är för rättvisa, det borde ni med vara! ;)
*poff*
Jakten i sovrummet!
Klockan stod på 02:56 och jag vaknade av att något störde mig. Wilma, var min första tanke och jag sträckte rutinmässigt ut min hand för att klappa henne. Men det saknades något… en katt!Långsamt började jag bli medveten om mina andra sinnen och det var då jag hörde det. Det där jobbiga ljudet som nog fått alla att tänka "Åhhh nej!!". Japp… korrekt! "Bzzzzzzz wiiih bzzz"
EN MYGGA!
Där ligger man i sängen, med täcket bara delvis över kroppen och med väldigt mycket hud exponerat för den här myggan. Rena buffén!
Det värsta är väl egentligen inte själva ljudet i sig. Det värsta är när ljudet tystnar!
"Har den satt sig på mig?" "Ska den sticka mig med sin äckliga snabel och suga upp mitt blod?"
Jag genomförde en kroppsskakning som kan liknas vid en alzheimerspatient och därefter satte surret igång igen. "Haha!!! Där störde jag dig mitt i maten" tänkte jag.
Problemet jag nu hade var att få tag på det där lilla krypet i ett helt mörkt sovrum.
Synen hade jag ingen nytta av, och jag ville inte tända upp sovrummet och bli bländad. I stället slöt jag mina ögon (som egentligen inte hade behövt vara öppna) och förlitade mig på ett annat sinne - Hörseln!
Alla vet ju hur det låter när en mygga närmar sig och hur ljudet tilltar… Så detta fick bli mitt vapen i denna myggjakt tänkte jag.
Mycket riktigt så hörde jag hur myggan cirkulerade över mig likt en gam över ett kadaver i öknen.
Jag försökte lokalisera myggans position med endast hörseln och när jag till slut kände mig ganska säker, så höjde jag armen snabbt och slog igen handen!
"BZZZZZZ .. … .. … "
Myggan slutade sina dagar i min hand.
Jag drog upp täckte, la mig på sidan och somnade om…. Wilma anslöt någon timme senare!
Släckte en eldsvåda!
Året innan jag flyttade till Kristianstad, hände det som man alltid varit rädd för och hoppats aldrig skulle hända en själv.Jag hade gått och lagt mig, och drog igång radion för att lyssna på massa knäppgökar i programmet Karlavagnen.
Hade väldigt svårt för att somna den kvällen, vilket normalt sätt inte är några problem för mig. Jag vred och vände på mig, och stirrade på de där röda siffrorna på klockradion och såg minuter och timmar ticka iväg.
Till slut fick allt detta ihop en sövande effekt och jag kände att jag nog äntligen skulle kunna sova.
Det var då som jag kände något. Det luktade svagt svagt bränt. Jag var inte säker, men om jag bara känner den minsta doften av bränt så måste jag ta reda på vad det är.
Det första jag gjorde var att sträcka min kropp, lite halvsegt över klockradion, där jag sedan sniffade djupt och analyserade resultatet.
Nej... Det var inte klockradion. Min näsa vandrade över till min nattlampa som jag nu hade tänt. *sniiiiff*
Nej, det var inte den heller. Jag tyckte att doften av bränt nu blivit lite starkare, så jag bestämde mig för att kliva upp ur min varma ingosade säng.
Barfota tassade jag fram till fönstret med fördragen persienn, sammtidigt som jag rufsade mig lite i håret (jag hade lite längre hår på den tiden) ;)
Jag sträckte min arm mot snöret och drog upp persiennen.
Sammanfattningen efter vad min syn mötte, är att jag blev extremt klarvaken, chockad och fylld med adrenalin.
Mina ögon fick bevittna hur uterummet nedanför mitt rum stod i lågor! Det var inte en liten brand, utan det brann riktigt rejält där.
Jag släppte snöret, och innan persiennen hunnit dimpa ner var jag halvvägs ner för trappan.
Rusade in i sovrummet och väckte mina föräldrar med "DET BRINNER I UTERUMMET!" Råkade glömma säga till min bror som också låg på ovanvåningen, men han hörde hur jag sprang ner för trappan. hahaha!
Man vet inte hur man reagerar som person, innan man själv hamnar i en sådan här situation.
Hann inte tänka så mycket, mer än att man vill rädda huset innan det spred sig dit.
Min bror och jag sprang direkt ut i garaget, hämtade trädgårdsslangen, kopplade in den och drog den runt huset cirka 25 meter. Det tog mindre än en minut.
Dörren till uterummet slogs upp och man möttes av kraftig rök och värme, så man fick försöka hålla sig på avstånd och man var tvungen att huka sig. Några brandskyddskläder hade man verkligen inte. Det var bara boxershorts.
Samtidigt ringde min mamma 112. Ingen svarade. Hon försökte igen, och igen och igen. Inget svar. Sammanlagt tog det cirka 10 minuter innan någon ens svarade. Tårarna rann längs hennes kinder och hon visste inte hur det gick för oss där ute.
Vi kämpade på och fokuserade på vägg och fasad i första skedet. Därefter på brandhärden. Otroligt kämpigt, varmt, rökigt och påfrestande men att ge upp fanns inte i huvudet.
Till slut lyckades vi att begränsa branden och några minuter senare var den släkt. 20 minuter senare kom brandkåren, och de kunde bara konstatera att vår insats hade räddat huset och att det bara var någon minut ifrån att gaserna som uppstod skulle ha exploderat.
Puuhh... hade det hänt är det inte säkert att du hade kunnat läsa detta idag!
Trött, helt svart av sot men glad för att man hade räddat huset och att ingen kom till skada, tog jag en välförtjänt dusch. Därefter gick jag och la mig i min säng igen, lyssnade på sista talaren i Karlavagnen och kunde konstatera att det inte längre luktade bränt.
Nu kunde jag somna...
Människan är sjukt egoistisk!
De flesta handlingar som görs, är för att gynna en själv. Att få ut en belöning för något man gjort. Så fort man inte får ut någon belöning, ja då slutar man med de handlingarna."Volentärer då? De får ju inte betalt för saker?". Nej, helt rätt. Men belöningen behöver inte vara av sakliga ting.
Deras belöning består av uppskattning och känslan av att man gör något bra.
Detta är dock en form av egoism som jag absolut inte har några problem med, så tolka mig rätt.
Att inte behöva sakliga saker som belöning visar att den egoismen också leder till att andra människor mår bra.
Men då det rör sig om enkelriktad egoism, på bekostnad av andra och deras känslor, så är det då de riktiga problemen uppstår.
Det kan vara småsaker som att "ta den sista kakan" på bordet, utan att fråga om någon annan vill ha. Det skadar väl ändå inte att fråga? Hallå?? 99% säger ändå nej, och du uppfattas som väluppfostrad istället för egoist. Vi är ju i Sverige för böveln! :)
Men jag måste erkänna…. Jag brukar alltid käka upp rosen på Princesstårtan. Varför? Jo, ingen annan gör det. Av någon jävla anledningen så kasas den alltid vidare, tårtbit för tårtbit, för att sedan ligga ensam och övergiven på fatet.
Slöseri helt enkelt! ;)
Har precis fått uppleva betydligt värre egoism än så här nyligen. Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå och upphör aldrig förvånas över detta hemska tillstånd av enkelriktad egoism.
That´s all for now! see ya
En underbar kärlekshistoria!
Det var sommaren 1969. En dag som skulle visa sig vara starten på en kärlekshistoria som borde ligga som mall för alla.Min Pappa, var sedvanligt på stranden med sina vänner när han plötsligt fick syn på något han gillade - en väldigt söt tjej som tycktes vara ensam.
Som utsedd strandraggare nummer 1 (ja, han var faktiskt det), så tog han sin handduk i ena hörnet och släpade den efter sig och placerade denna på lagom avstånd från den söta tjejen. Han ville ha bra utsikt helt enkelt!
Efter några minuter såg han hur tjejen reste sig och gick iväg för att köpa glass. Som genom ett mirakel så råkade han då också bli sugen på glass, och gick iväg för att köpa en själv.
Tjejen satte sig på en bänk och började slicka i sig glassen. Med några nervös steg, tog pappa plats bredvid henne på bänken och fick fram några klassiska ord i stil med "Jag har inte sett dig här innan. Brukar du gå hit?"
- Enschuldigung??
"Oj, herrejävlar" tänkte min farsa. Hon kan ju inte svenska, hur ska detta gå??
Han nafsade på sin glass, och då som nu, hamnade cirka 30% runt munnen istället för i den. Tyvärr ett anlag som gått i arv.
Hur som helst! De började prata på engelska och hade en trevlig pratstund. Sedan gick de tillbaka till stranden, och hans kompisar såg då hur han, hand i hand, gick mot hennes plats och på ett diskret sätt greppade tag i sin egen handduk och släpade med den till "mål".
De bara gapade och kunde inte förstå hur han kunde "lyckas" så snabbt.
Hela den kvällen umgicks de, och min pappa tog t.o.m. tjejen med sig till sina föräldrar. Men säg den lycka som varar...
Dagen därpå åkte hon tillbaka till Tyskland, och det var med tårar i ögonen som de tog avsked av varandra och de trodde inte att de skulle ses igen.
Åren gick. Min pappa flyttade ifrån föräldrarhemmet och tjejen hamnade i ett förhållande som kantades av svartsjuka och kontrollbehov.
Utgången var given, och hon valde att lämna denna person. Åren gick och en dag under en storstädning hittade hon en lapp där det stod "Tommy" - följt av ett telefonnummer.
Hon funderade inte mycket och tyckte bara det kunde vara kul att ringa. Det hade nu gått SJU år sedan de första gången träffades, den där dagen på stranden i Åhus. Hon slog numret och fick ton...
Av en otrolig slump, så var min pappa just då hemma hos sina föräldrar då det ringde.
Hon frågade efter Tommy och de bytte ännu gång kontaktuppgifter och hade ett jätteroligt samtal. Efter några dagars ringande fram och tillbaka mellan Tyskland och Sverige bestämde de sig för att ses.
När de sågs kastade de sig i varandras armar och bara kramades, samtidigt som några mjuka tårar rann ner längs deras kinder.
Resorna till och från Tyskland avlöste varandra, och till slut insåg de att de inte kunde vara utan varandra.
Hon lämnade jobb, vänner, familj och det liv hon hade byggt upp i Tyskland och flyttade till Sverige och Kristianstad.
Resten är en solskenshistoria av ett härligt förhållande fyllt med kärlek och 3 underbara barn (varav jag är ett av dom ;) ).
Ni har säkert förstått att denna tjejen... Det är min mamma - Jutta!
Kärleken och allt jag fått med mig via dom är den viktigaste och finaste gåva jag kunnat få.
De har för mig bevisat att kärleken övervinner allt. De har visat att allt löser sig, bara man jobbar på det.
Därför ser jag mina föräldrar som en mall - En mall av ren kärlek!
Sammanfattning av helgen!
Var i lördags hos Ian på förfest. Riktigt trevlig tillställning, och hans nya mikrofon och kringutrustning tog karaoke till en ny nivå!
Längtar tills tyskarna kan få loss tummarna ur analen, och levererar mitt paket som jag i skrivandets stund väntat på i 6 dagar!
Därefter var det utgång till Teaterbaren. Jag kom lite efter i kön, då jag var tvungen att uträtta ett ärende först. När jag sedan var längst fram sa vakten.
"Legitimation tack!"
WTF!? Jag är fan 28 år och ser väl inte ut att vara under 20?? (Jag sa inte så, men jag tänkte så) Men normalt sett har jag alltid det med mig, men INTE då. Jag slet ut mina knäskålar, då jag bönade och bad!
Men icke! Helt förgäves… En survakt som förmodligen inte fått till det med tjejen på länge, och han lät det gå ut över mig.
Jag vinglade vidare och sedan blev det helt enkelt som så att jag tog bussen hem. Men kvällen var tydligen inte slut än. Efter att ha vandrat några 100 meter, förföljd av ett par klackskor, hörde jag en mjuk röst som sa
"Jag förföljer dig vet du!"
Efter 2 sekunders känsla av obehag, vände jag mig om och sa "ja, jag hör det!". Men hon visade sig ju vara trevlig och bjöd in mig på ett glas vin. Nu i efterhand förstod jag ju nog hennes baktanke, men då tänkte jag mest "Ett glas vin vore gott!". Så jag tog det där vinet, tackade för mig och gick hem.
Dock lite cred till tjejen som vågade bjuda till och inte alltid förväntar sig att killen ska göra det.
Gårdagen var magisk. Vet att jag nu förlorar 90% av de kvinnliga läsarna, och ja… då snackar jag fotboll och SM-Guld!
Även om man är fotbollsintresserad eller inte, så tror jag de flesta skulle uppskatta den stämning som rådde på Swedbank Arena.
Jag var/är helt lyrisk!! =)
Nog för denna gång…
Längtar tills tyskarna kan få loss tummarna ur analen, och levererar mitt paket som jag i skrivandets stund väntat på i 6 dagar!
Därefter var det utgång till Teaterbaren. Jag kom lite efter i kön, då jag var tvungen att uträtta ett ärende först. När jag sedan var längst fram sa vakten.
"Legitimation tack!"
WTF!? Jag är fan 28 år och ser väl inte ut att vara under 20?? (Jag sa inte så, men jag tänkte så) Men normalt sett har jag alltid det med mig, men INTE då. Jag slet ut mina knäskålar, då jag bönade och bad!
Men icke! Helt förgäves… En survakt som förmodligen inte fått till det med tjejen på länge, och han lät det gå ut över mig.
Jag vinglade vidare och sedan blev det helt enkelt som så att jag tog bussen hem. Men kvällen var tydligen inte slut än. Efter att ha vandrat några 100 meter, förföljd av ett par klackskor, hörde jag en mjuk röst som sa
"Jag förföljer dig vet du!"
Efter 2 sekunders känsla av obehag, vände jag mig om och sa "ja, jag hör det!". Men hon visade sig ju vara trevlig och bjöd in mig på ett glas vin. Nu i efterhand förstod jag ju nog hennes baktanke, men då tänkte jag mest "Ett glas vin vore gott!". Så jag tog det där vinet, tackade för mig och gick hem.
Dock lite cred till tjejen som vågade bjuda till och inte alltid förväntar sig att killen ska göra det.
Gårdagen var magisk. Vet att jag nu förlorar 90% av de kvinnliga läsarna, och ja… då snackar jag fotboll och SM-Guld!
Även om man är fotbollsintresserad eller inte, så tror jag de flesta skulle uppskatta den stämning som rådde på Swedbank Arena.
Jag var/är helt lyrisk!! =)
Nog för denna gång…
Tjejer är tiggare!!
Blev övertalad av Frida att hänga med ut igår, och det visade sig vara bra gjort!
Hade väldigt trevligt!!
Den märkligaste händelsen inträffade lite senare på "kvällen". Vid baren...
En tjej slängde lite med sitt bruna långa hår, och tittade sedan på mig med ett litet leende.
"Jahapp... nu börjar det, tänkte jag". Mycket riktigt... Likt en slingrig igel, efter att hon presenterat sig, så kom de där roliga orden som får mina ögon att blinka likt stoppskyltar.
"Kan du inte köpa en cider till mig så kan vi prata lite?"
Smått irriterad över tiggeriet så blev ju självklart mitt svar:
"Nej, köp du mig en öl istället" sa jag lite ironiskt. Det märkliga var att hon stannade till, tänkte 2 sekunder, och sa
"Ja. Okej!"
Den var god. Därefter kom hennes kille. (jaha?)
Hmm... kände igen den där situationen och så började de bråka pga mig. Palla med sånt. Nej.
Ikväll blir det nog Grand!!
Hade väldigt trevligt!!
Den märkligaste händelsen inträffade lite senare på "kvällen". Vid baren...
En tjej slängde lite med sitt bruna långa hår, och tittade sedan på mig med ett litet leende.
"Jahapp... nu börjar det, tänkte jag". Mycket riktigt... Likt en slingrig igel, efter att hon presenterat sig, så kom de där roliga orden som får mina ögon att blinka likt stoppskyltar.
"Kan du inte köpa en cider till mig så kan vi prata lite?"
Smått irriterad över tiggeriet så blev ju självklart mitt svar:
"Nej, köp du mig en öl istället" sa jag lite ironiskt. Det märkliga var att hon stannade till, tänkte 2 sekunder, och sa
"Ja. Okej!"
Den var god. Därefter kom hennes kille. (jaha?)
Hmm... kände igen den där situationen och så började de bråka pga mig. Palla med sånt. Nej.
Ikväll blir det nog Grand!!
Mina märkliga drömmar!
De flesta människor har någon gång under sitt liv återkommande drömmar.
Jag har själv haft det, men bara under en period.
Det var när jag var liten, alltså liten som i liten! 6 år tror jag.
Drömmen var ganska kort, och här kommer beskrivningen...
Jag drömde att jag låg och sov, men vaknade plötsligt av att det var någon i rummet. Låg överst i en våningssäng och minns hur jag då knep ihop ögonen i drömmen så hårt jag bara kunde. Det hjälpte inte, och strax därefter hördes ett fruktansvärt gällt och "häxaktigt" ihållande skratt. Sekunderna senare tog något tag i mig och kastade mig ut från sängen mot golvet.
Vaknade varje gång, precis innan man skulle slå i golvet. Denna dröm återkom minst 20 gånger och de sista gångerna blev jag inte längre rädd. Var på något sätt medveten om att det bara var en dröm då.
Det är något som jag även i vuxenlivet kunnat "dra nytta av". Ibland vet jag om att jag drömmer, och när jag hamnar i det läget kan jag styra precis allt som händer i drömmen. Tvekar aldrig, och väljer alltid att kunna flyga.
Flaxar lite med armarna, och flyger över hustaken likt Karlsson på taket. Frihetskänslan är helt enorm.
Wish I had Wings...
Jag har själv haft det, men bara under en period.
Det var när jag var liten, alltså liten som i liten! 6 år tror jag.
Drömmen var ganska kort, och här kommer beskrivningen...
Jag drömde att jag låg och sov, men vaknade plötsligt av att det var någon i rummet. Låg överst i en våningssäng och minns hur jag då knep ihop ögonen i drömmen så hårt jag bara kunde. Det hjälpte inte, och strax därefter hördes ett fruktansvärt gällt och "häxaktigt" ihållande skratt. Sekunderna senare tog något tag i mig och kastade mig ut från sängen mot golvet.
Vaknade varje gång, precis innan man skulle slå i golvet. Denna dröm återkom minst 20 gånger och de sista gångerna blev jag inte längre rädd. Var på något sätt medveten om att det bara var en dröm då.
Det är något som jag även i vuxenlivet kunnat "dra nytta av". Ibland vet jag om att jag drömmer, och när jag hamnar i det läget kan jag styra precis allt som händer i drömmen. Tvekar aldrig, och väljer alltid att kunna flyga.
Flaxar lite med armarna, och flyger över hustaken likt Karlsson på taket. Frihetskänslan är helt enorm.
Wish I had Wings...
Fick idag VÄRLDENS STÖRSTA spruta!!
Idag kom företagsdoktorn på besök, för att ge oss på jobbet den årliga vaccineringen mot influensan.Tog en bild på honom strax före injektionen.
Nålen var 3 dm lång, trubbig och återanvänd.
Okej... kanske lite överdrivet. Den andra bilden stämmer nog lite bättre.
Är inte särskilt rädd för sprutor, men förstår att vissa kan vara det. Personligen tycker jag inte det känns något alls.
Det som gör ont, är ju för fan att dra av plåstret efteråt! *ritsch*
Men jag var faktiskt på väg att svimma för många år sedan, då det togs ett blodprov på mig eftersom jag hade halsfluss.
Med blodprov tänkte jag mig ett liiitet rör, med max 2-3 cl blod.
Den doktorn, som för övrigt inte kunde upptäcka en bruten arm på min bror, fick för sig att tömma hela min kropp på blod. Typ. Tror jag gick ner 2-3 kg efter den behandlingen.
Undrar vilka jävla blodprov han tänkte köra, eller om han sålde det på svarta marknaden till vampyrer. Hur som helst så började jag känna mig yr.
Sjuksköterskan, eller vad det var, såg att jag blev vit i ansiktet och fick mig att sätta mig ner. Annars hade jag nog segnat ner i vilket fall som helst.
Det berodde inte på att jag var rädd för nålar och blod, utan att jag fick en "blodbrist" som kroppen reagerade på.
Inte konstigt det inte efter den flödesrika åderlåtningen.
Inte konstigt det inte efter den flödesrika åderlåtningen.
Nu är det bara att invänta ev. biverkningar såsom feber, svullnad, gröna flytningar, tandvärk och ont i håret.
Klarat mig bra de senaste åren, så får väl hoppas på det igen!
Nä, vi säger väl så för nu...
SEX-chocken om mig själv!
Visst fungerade min kvällstidningsrubrik ganska bra? Men lugn... den stämmer faktiskt ganska bra!
Den första kommentaren gällande den nya designen var "bloggen om allt möjligt: sex? När? Hahah".
Jag orkar inte göra om bilden och stryka det ordet, så därför kommer här ett inlägg om SEX!
Japp, just det! Fram med gottepåsen, förmodligen mest bestående av choklad, och bänka dig för lite läsning om sex!
Sex är när två, eller flera personer bestämmer sig för att....
Okej... Det kan ni nog redan! Men jag tänkte faktiskt vara lite järv idag, och avslöja min syn på just sex. Kanske kommer "chocka" en del??
Håll i er nu...
Jag har aldrig haft ett one night stand! Inte vad jag kan komma ihåg i alla fall... ;)
Nu är det inte så, tack och lov, att jag aldrig haft möjligheter till det, men det är faktiskt något som jag medvetet har undvikit.
Varför varför??? tänker kanske du.
Jo, visst kan jag gå igång på en person första kvällen men sen kommer den spärren att jag vill veta vem fan det är jag ligger med!
Svårare än så är inte min förklaring. 95% av alla som läser detta håller nog inte med mig, men det kan väl inte hjälpas.
Så ser du mig ute i vimlet, och funderar på ett one night stand? Leta då upp någon annan i stället eller håll ut en dag extra! Hahaha!!
Då så! Nu behöver jag inte ändra bilden på min blogg. Den innehåller nu SEX!
*po... nä just det...
Ny design och beställt MASSOR av saker idag!
Har fixat en ny design för min blogg nu.
Mallarna var inte så roliga, så jag gjorde en egen. Men var begränsad till befintlig stilmall och kunde bara ändra i den. (Stilmallen är det som styr sidan).
Kom med synpunkter om det skulle vara så att ni inte upplever den bra. Har ni extremt dålig skärmupplösning, så finns en risk att menyn till höger hamnar över inlägget. Byt dator isåfall! ;) För då har du förmodligen en sådan dator man vevar igång och som grävts upp som ett fornminne någonstans. ELLER... säg till mig!
Lyckades idag komma över biljetter till MFF-Mjällby på söndag. 500 kr styck, men det var det värt. Var på plats 2004 när vi senast tog guld, och tänker vara det i år igen! Sjukt nervös! MÅSTE VINNA!! :)
Förutom detta har jag idag beställt den mikrofonen jag nämnde tidigare. Den och ett plop-filter!
Så förvänta er lite musikklipp i framtiden! Och lyssna om ni vågar... hahaha!!
Jag kommer inte längre avsluta med ett *poff* i mina texter mer. Intressant va? Dagen fördärvad? Men gråt inte för det... Det infogas automatiskt nu under varje inlägg.
Tror att den sista meningen var någon av de mest ointressanta jag någonsin skrivit... fy fan ja! hahaha!! *po... nä förresten!
Mallarna var inte så roliga, så jag gjorde en egen. Men var begränsad till befintlig stilmall och kunde bara ändra i den. (Stilmallen är det som styr sidan).
Kom med synpunkter om det skulle vara så att ni inte upplever den bra. Har ni extremt dålig skärmupplösning, så finns en risk att menyn till höger hamnar över inlägget. Byt dator isåfall! ;) För då har du förmodligen en sådan dator man vevar igång och som grävts upp som ett fornminne någonstans. ELLER... säg till mig!
Lyckades idag komma över biljetter till MFF-Mjällby på söndag. 500 kr styck, men det var det värt. Var på plats 2004 när vi senast tog guld, och tänker vara det i år igen! Sjukt nervös! MÅSTE VINNA!! :)
Förutom detta har jag idag beställt den mikrofonen jag nämnde tidigare. Den och ett plop-filter!
Så förvänta er lite musikklipp i framtiden! Och lyssna om ni vågar... hahaha!!
Jag kommer inte längre avsluta med ett *poff* i mina texter mer. Intressant va? Dagen fördärvad? Men gråt inte för det... Det infogas automatiskt nu under varje inlägg.
Tror att den sista meningen var någon av de mest ointressanta jag någonsin skrivit... fy fan ja! hahaha!! *po... nä förresten!
Måndag och jag var hög!!
Dagen började med att jag var halvt stressad och nästan försenad till utbildningen i morse. Men lyckades komma i tid, och fick trots det en av de bästa platserna (sett ur min synvinkel).Men man kände att en ordentlig frukost fattades och kaffet. Blodsockret låg nog inte på den bästa nivån, och i mitt huvud rörde sig kommentarer och skämt som jag till viss del lyckades hålla inne. Slank kanske ut något om att läraren borde amputera sitt huvud, men i övrigt stannade resten kvar på rätt sida av stämbanden.
När man befinner sig i "sociala" sammanhang så måste man ju sköta sig, eller vad man kan kalla det? Tänk om folk vetat hur man egentligen är då man umgås med kompisar och är på fester? Hahaha!!
3 koppar kaffe på 15 minuter. Blev helt hög på koffeinet och det kände jag av. Borde kanske hållt mig till 1 kopp, men det är ju så gott! :P
Hur som helst. Kvällen är spikad. Är lite nördig gällande MFF just nu. Det är ett fotbollslag för er som inte vet... Ikväll möter de Brommapojkarna borta och självklart är då kvällen uppbokad för denna tillställning. Ring mig inte då. Skicka inga störiga sms, såvida det inte innehåller typ "Fan vad bra Mff lirar!" "Hoppas de vinner".
Jag använder ungefär samma ord, med en viss skillnad. Vid vinst så "Vann VI", vid ev. förlust så "Förlorade DOM".
Lunchen är slut, och jag ska nu jobba vidare. Mycket att göra. Bara 4 arbetsdagar denna vecka nu. Härligt! ;)
Jag gjorde bort mig TOTALT!! Pinsamt...
Brorsan och jag pratade gamla minnen ikväll och vi kom in på en händelse som jag egentligen skulle vilja stryka ur mitt liv. Det handlar om en extremt pinsam sak, och jag borde verkligen ha tänkt efter.Jag nämnde tidigare i bloggen en f.d. klasskompis som heter Tobias. Han råkar vara inblandad i detta också...
Allt började när jag satt i mitt tonårsrum och zappade in ett program som handlade om utvecklingsstörda. Det är egentligen inget jag brukar skratta åt och kanske inget man ska ha kul åt, men den kvällen kunde jag inte hålla mig för skratt. Och visst... man får väl skratta åt allt om man vill.
Den här personen på TV placerades vid ett trumset och började "spela" och "sjunga" Lovefool med Cardigans.
Jag minns att chipset i min hand, stannade mellan läpparna och att mina ögon blev stora som globen. Därefter började jag fnittra likt en tonårsflicka med rosa tuggummi.
Personen i fråga sjöng... "LööööööÖÖÖveee MIII LAAAÖÖÖVE MEEE"... Och så fortsatte det. Lite omogen som jag kanske var då, så tyckte jag att detta var hysteriskt roligt!!
Såå... dagen efter i skolan, då jag satt i korridoren väntandes på nästa lektion, så var jag tvungen att dela med mig om min roliga upplevelse kvällen innan för Tobias.
Jag sa: TOBIAS TOBIAS!! Du skulle sett på TV igår. HAHAHAHA!!! Där satt en utvecklingsstörd som skulle sjunga Lovefool. Det lät så jäääääävla roligt!! HAHAHA!!! Typ så här "Löööööööooove MEEE Löööveeeee MIIIIII"
Jag spelade också lufttrummor samtidigt som jag berättade om denna hysteriskt roliga upplevelse.
Men det var något som inte var som det skulle. Tobias log mot mig, med uppspärrade ögon, och jag kunde ana ett svagt "Scchhhh".
Det var dock något som inte gick in för mig, så jag fortsatte med mina lufttrummor och "LÖÖÖÖÖÖVEEE MEEE".
Hur som helst så fortsatte vi strax därefter in mot klassrummet där nästa lektion väntade. På vägen dit fick jag väldigt ont på min övre högra arm. Tobbe slog mig där, och drog iväg mig till sidan och sa:
"Shit... Vet du inte??"
"Vet vad??" undrade jag...
Tjejen som satt bredvid dig när du sjöng (en klasskompis) har ju en utvecklingsstörd bror.
Jag blev paff. Röd i ansiktet. Kände så otroligt dåligt samvete. Borde ha tänkt mig för, men man lärde sig något av det hela.
*poff*
Ska jag, eller inte??
Först och främst ett tack till alla er som kommenterat och konstigt nog gillar att läsa min blogg.Känns kul att ens tankar, känslor och skrift uppskattas. Tack till er!! (ni andra kan dra åt he**"#!") Skojar bara... ;)
Nu till lite information som du kanske inte kände till om mig. Spännande, eller hur? *trumvirvel*
Jag har de senaste veckorna funderat väldigt mycket att ta upp en hobby som jag haft hela livet. Masturbering tänker du, fel säger jag. Det här handlar om stämband, takt och musik.
Visst låter man som en naiv idol-deltagare, men jag vill ta hobby-nivån ett steg högre på stegen.
Under gymnasietiden var jag med i ett band som hette KAMP, vars namn sedan ändrades till OCEAN. KAMP lät lite väl bryskt och kunde ju faktiskt associeras med något annat trots det faktum att det betydde något helt annat, nämligen - Kristian Anders Mattias Patrik.
Våra låtar spelades på en hel del diskotek och låtarna togs emot väldigt bra. Vi var med i radio och bl.a. spelplats Skåne. (woow) ;).
Skola, flickvänner och lite annat gjorde att det hela dog ut till slut, men det innebär inte att intresset har gjort det.
Därför funderar jag väldigt allvarligt på att köpa en ordentlig kondensatormikrofon. Det är inte sådana mikrofoner, som man köper på Kjell & Company, eller som ingår vid köp av en Kalle Anka-tidning.
Skillnaden är enorm, och jag tror jag ska köpa en. Jag har avvaktat, eftersom jag ville känna efter om det bara var en tillfällig känsla jag fått, men nu efter flera veckor av så kallad "mikrofonångest", så börjar det nog närma sig. Men jag är inte där riktigt än.
Bild på tilltänkt mikrofon är infogat högre upp. Du har nog inte missat den... ;)
*poff*
Dagens inköp av kläder på Ullared...
Skjorta: 99 kr. Är ju inne med rutigt och jag tyckte den var riktigt snygg.
Koftan var ett klipp, och härlig nu till hösten. 169 kr. Köpte passande halsduk att svepa runt mig kalla vinterdagar. 49 kr.
Jeans. De enda som jag tyckte var vettiga ur sortimentet, 199 kr.
Stickat funkar alltid. Otroligt skön. 129 kr.
T-shirt (49 kr) och jeans. En klassiker som alltid fungererar.
129 kr. Skönt om vardagarna
Knasiga och elaka saker man gjorde som liten...
Som liten hade man livlig fantasi och trodde nästan på allt! Lite smakprov följer...- Drog i en skabbig, halvmurken pinne som stack upp från marken, och trodde att den kunde styra molnen.
- Blandade egen bumbibärssaft som bestod av röda- och svarta vinbär och trodde på riktigt att man skulle bli superstark.
- Lyssnade på "Jakten på den försvunna skatten" om och om igen på kassetband, och var helt övertygad om att skatten var nergrävd någonstans på dagisområdet.
- Att de tyska tunnelbanetågen i Hannover stannade om man tryckte på en "grop" vid rutan.
- Trodde att kastanjer inte skulle ge märken på bilar då man kastade på dom.
- Slukade en hel flaska ketchup, sprang upp på backen bakom huset, och försökte spruta eld likt Katla i Bröderna Lejonhjärta.
- "Jag är Lingonsylt". Kommer tyvärr inte utveckla detta. Alldeles för sjukt...
- slängde ut alla kläder och leksaker genom fönstret från ovanvåningen... ner på gräsmattan. För mamma hade sagt att vi inte fick gå ut och leka, när allt ligger på golvet. Efter kontroll av rummet fick man godkänt...
- Försökte nalla på pepparkakshuset, men mamma kom på oss och sa i barsk ton "Hur kan ni sitta här nere och äta upp Pepparkakshuset??" Vi ställde tillbaka det, och när hon hade gått åt vi upp det på ovanvåningen istället...
Förutom dessa "fantasier" kunde lite vardagsbus se ut som följande...
- På vintern hällde vi ut vatten i en skarp kurva och väntade tills vattnet frysit på. Under tiden kopplade vi en videokamera som filmade allt, till en tv på rummet. Där satt vi sedan och åt popcorn och chips och skrattade åt alla bilar som kanade av vägen... normalt... jag vet! ;)
- Diverse brevlådor fick besök av magnum-smällare.
- Många julgransbelysningar i grannområdet slutade oförklarligt att fungera. Huvudlampan gick ett dystert öde till mötes.
Jag vågar nog inte skriva mer än så här... ;) *poff*
Ett oförglömligt roligt minne!!
Detta var på tiden då jag spelade golf på Tomelilla GK.
En klasskompis vid namn Tobias, brorsan och jag skulle äntligen spela den där 18-hålsrundan vi snackat om i evigheter.
Vi spelade bra allihop och hade otroligt roligt under rundan. Tänk dig 3 tonårskillar, med väldigt sjuk humor, och på ett glatt humör och väldigt nära till skratt gällande allt. Det humöret var vi alla på denna dag.
Det enda störande momentet var att vi hade en två-boll bakom oss och deras bollar kittlade i ryggen på oss hela tiden.
Vi bestämde oss därför för att släppa dessa personer på hål 8. Hål 8 var ett par 3 hål, där man alltså ska nå grenen på första slaget. Ett ganska speciellt hål - till höger ett stup på 30 meter, och framför greenen en djup ravin…
Vid utslagsplatsen kom dessa herrar ikapp oss och vi sa till dom att de kunde gå före.
Tack tack, sa de artigt samtidigt som man kunde ana en viss nervositet i deras ögon. Man kände att de verkligen ville visa vad de gick för och imponera på oss.
Jag ställde mig vid min golfbag, la benen i kors och tog fram min flaska saft samtidigt som den första herren förberedde sig för att slå ut.
Då började jag suga in saft, törstig som jag var, och flaskan buktade in eftersom det blev sådant undertryck i den. Kom då på att jag inte kan släppa munnen från flaskan, eftersom det skulle kunna bli ett störande ljud för killen som precis skulle slå ut.
Nä, jag fick frysa mig i den positionen, med en inåtbuktad flaska framför ansiktet, tills dess att han hade slagit ut.
Killen koncentrerar sig, svingar och slår ett av de sämsta golfslag som någonsin registrerats på denna jord. Han träffar den längst ut på klubban och bollen åker iväg rätt åt höger nedför stupet.
I samma stund kunde jag äntligen dra ut flaskan ur min mun, och ljudet då trycket jämnades ut lät som ett "skratt man försökte dölja".
Killen vred huvudet lite mot mig, jag log bara… Tobias vände ryggen mot killarna och hade världens största leende över hela ansiktet.
Shit… detta funkar inte! Jag kan ju inte börja skratta! Synd om stackaren ju…
Men då var det dags för den andra killen. Jag bad en tyst bön att han skulle slå bra, så att fnisset och skrattet inte skulle löpa amok.
Den andra killen peggade nu upp med darrande hand. Förmodligen väldigt nervös att också misslyckas.
Tobias, Patrik och jag gav varandra en blick. Den sa allt… missar den här killen så kommer vi inte klara det. Då brister det...
Killen svingade. *smocklidock* lät det. Bollen studsade fram några meter och in i det höga gräset…
Jag bet ihop! vägrade att titta på Tobias eller Patrik. Vet vad som skulle hända om jag gjorde det. Ansträngde mig.
Hörde hur Tobias och Patrik också kämpade för att inte börja skratta.
Istället tittade jag på de båda herrarna som nu var knallröda i ansiktet. De sa "Tack, och lycka till!".
"Lycka till" lyckades jag också få ur mig… Det kunde de behöva…
Litet axplock ur talet igår på bröllopet!
Igår bytte min bror och anna ädla metaller...
Tänkte berätta om en händelse som togs upp i talet för brudparet igår...
Som liten var man väääldigt intresserad av vad ens storebror hade för sig. Man ville vara med och leka. Ja... man var som ett plåster helt enkelt, vilket nog inte uppskattades hela tiden!
Hur som helst... Thomas kom hem med en kompis och gick upp för trappan och sedan in på hans rum. Sedvanligt låg man på lur, och såg hur de gick in på rummet och låste dörren efter sig.
Detta gick ju inte för sig! Han kunde ju inte bara låsa in sig på rummet!? Hur skulle man då kunna gå till väga för att "störa honom".
Nä! Patrik och jag bestämde oss för att göra något åt detta. Vi smög fram till dörren, och läste noggrant igenom planschen med regler...
Hittade till slut en punkt man kunde köra på.
Så vi började banka på dörren och skrek "THOMAS THOMAS!!! Det står ju så här i dina regler... ENDAST SNYGGA TJEJER FÅR KOMMA IN PÅ RUMMET!! THOMAS THOMAS!! HÖÖÖÖRDE DU?? ENDAST SNYGGA TJEJER!!!".
Det blev tyst i rummet... han svarade inte... Vi tröttnade till slut, gick ner i soffan, la armarna i kors och surade.
Mamma undrade vad det var med oss och vi sa ju då som det var....
- Men herregud, utbrast mamma... Det där är Margareta! Thomas tjej som han träffar nu!
Vi blev helt stumma. Förstod ingenting. Tjejen var väl hans killkompis? Hade ju kortklippt brunt hår...
Förstod då att man hade gjort bort Thomas... en aning!
Jag ska berätta om håen i örat en annan dag... En form av fetish Thomas hade/har, som innebär att han tvångsmässigt måste dra i ens mjuka öronsnibbe och samtidigt utbrista "hååååen".
ja... låter sjukt. Det är sjukt. Han var inte helt normal...
Tänkte berätta om en händelse som togs upp i talet för brudparet igår...
Som liten var man väääldigt intresserad av vad ens storebror hade för sig. Man ville vara med och leka. Ja... man var som ett plåster helt enkelt, vilket nog inte uppskattades hela tiden!
Hur som helst... Thomas kom hem med en kompis och gick upp för trappan och sedan in på hans rum. Sedvanligt låg man på lur, och såg hur de gick in på rummet och låste dörren efter sig.
Detta gick ju inte för sig! Han kunde ju inte bara låsa in sig på rummet!? Hur skulle man då kunna gå till väga för att "störa honom".
Nä! Patrik och jag bestämde oss för att göra något åt detta. Vi smög fram till dörren, och läste noggrant igenom planschen med regler...
Hittade till slut en punkt man kunde köra på.
Så vi började banka på dörren och skrek "THOMAS THOMAS!!! Det står ju så här i dina regler... ENDAST SNYGGA TJEJER FÅR KOMMA IN PÅ RUMMET!! THOMAS THOMAS!! HÖÖÖÖRDE DU?? ENDAST SNYGGA TJEJER!!!".
Det blev tyst i rummet... han svarade inte... Vi tröttnade till slut, gick ner i soffan, la armarna i kors och surade.
Mamma undrade vad det var med oss och vi sa ju då som det var....
- Men herregud, utbrast mamma... Det där är Margareta! Thomas tjej som han träffar nu!
Vi blev helt stumma. Förstod ingenting. Tjejen var väl hans killkompis? Hade ju kortklippt brunt hår...
Förstod då att man hade gjort bort Thomas... en aning!
Jag ska berätta om håen i örat en annan dag... En form av fetish Thomas hade/har, som innebär att han tvångsmässigt måste dra i ens mjuka öronsnibbe och samtidigt utbrista "hååååen".
ja... låter sjukt. Det är sjukt. Han var inte helt normal...
Mina tvångstankar!? *ruuuh*
Det låter värre än det är. Jag har inte några hemska tvångstankar. Vissa har lindriga symptom som att göra saker två gånger. Två gånger. Det är ok! är ok!
Det som däremot inte var OK, är min gamla lärare från gymnasiet; Sven-Bertil!
Ja, bara namnet säger väl en hel del, och om någon nu som läser detta och råkar heta just "Sven-Bertil", så var allt bara ett skämt. Ibland!
Jag börjar med att Beskriva hur denna så kallade lärare såg ut. Tänk dig Mr Bean. Gör hans hår tjockt och rufsigt. Sätt på ett ännu konstigare leende. Sätt på honom en blå sliten keps. Voila!! Där har vi Sven-Bertil!
Vid lektionens start kom han alltid halvspringande, lite svagt framåtlutad, med sin mörkbruna portfölj i vänster hand. Förmodligen innehöll den inget - han ville nog bara bära på den!
Sven-Bertil led/lider av svåra tvångstankar, torgskräck och förmodligen massa andra "sjukdomar" som inte går att uttala...
Regel 1: Ett fönster ska ALLTID vara öppet i klassrummet.
Regel 2: Dörren får inte stängas.
(Sven-Bertil brukade placera papperskorgen där, så att dörren inte gick att stänga).
Ja, det gick till den grad att Filip i klassen till slut fick nog.
Eftersom dörren alltid stod på glänt passade Filip på då Sven Bertil gick på toaletten (eller käkade några av sina 34 mediciner).
Ovanför dörren placerades en till papperskorg...
2 minuter senare hörde man hur det tassades lite halvsnabbt i korridoren - med andra ord... Sven-Bertil var på väg!
Han öppnar den redan öppna dörren och får papperskorgen över huvudet. Papper vinglade omkring likt papperssvalor som fått luft under vingarna. Det blev en kort tystnad, och allas ansikten var vända mot papperskorgen på Sven-Bertils huvud.
Personligen tror jag att han fick lite klastrofobi där inne i mörkret. Helt ensam...
Några sekunder senare bröts tystnaden av ett asgarv ifrån Filip, och resten av klassen började fnittra likt tonårstjejer som precis petat sönder en rosa tuggummibubbla!
Mitt geni till bror fick nog fram den bästa kommentaren som han vräkte ur sig, utan att tänka som vanligt... "GJORDE DET ONT??"
Ja, herrejävlar... "gjorde det ont?"??? Av alla kommentarer man kan forma i sitt huvud, om man nu över huvud taget ens ska säga något, så väljer han "gjorde det ont?"!!? Hahaha!!
Jaja... Efter det halvsprang Sven-Bertil fram mot katedern och gick rakt in i griffeltavlan med en smäll. Först då tog han av sig tunnan från huvudet...
"Vad smart han är" tänkte jag...
Detta var en av mina lärare. En av mina andra är död, en är bög, en är dyslektiker, en till är död, en är inlagd på psyket, en är alkoholist, en springer in på discon och hämtar sin dotter varje helg och en var intresserad av mig...
Dessa har format mig till den jag är idag! Hahaha!! Alltså... Jag vet hur jag inte ska vara! Det får räcka. Jag säger *poff*
Det som däremot inte var OK, är min gamla lärare från gymnasiet; Sven-Bertil!
Ja, bara namnet säger väl en hel del, och om någon nu som läser detta och råkar heta just "Sven-Bertil", så var allt bara ett skämt. Ibland!
Jag börjar med att Beskriva hur denna så kallade lärare såg ut. Tänk dig Mr Bean. Gör hans hår tjockt och rufsigt. Sätt på ett ännu konstigare leende. Sätt på honom en blå sliten keps. Voila!! Där har vi Sven-Bertil!
Vid lektionens start kom han alltid halvspringande, lite svagt framåtlutad, med sin mörkbruna portfölj i vänster hand. Förmodligen innehöll den inget - han ville nog bara bära på den!
Sven-Bertil led/lider av svåra tvångstankar, torgskräck och förmodligen massa andra "sjukdomar" som inte går att uttala...
Regel 1: Ett fönster ska ALLTID vara öppet i klassrummet.
Regel 2: Dörren får inte stängas.
(Sven-Bertil brukade placera papperskorgen där, så att dörren inte gick att stänga).
Ja, det gick till den grad att Filip i klassen till slut fick nog.
Eftersom dörren alltid stod på glänt passade Filip på då Sven Bertil gick på toaletten (eller käkade några av sina 34 mediciner).
Ovanför dörren placerades en till papperskorg...
2 minuter senare hörde man hur det tassades lite halvsnabbt i korridoren - med andra ord... Sven-Bertil var på väg!
Han öppnar den redan öppna dörren och får papperskorgen över huvudet. Papper vinglade omkring likt papperssvalor som fått luft under vingarna. Det blev en kort tystnad, och allas ansikten var vända mot papperskorgen på Sven-Bertils huvud.
Personligen tror jag att han fick lite klastrofobi där inne i mörkret. Helt ensam...
Några sekunder senare bröts tystnaden av ett asgarv ifrån Filip, och resten av klassen började fnittra likt tonårstjejer som precis petat sönder en rosa tuggummibubbla!
Mitt geni till bror fick nog fram den bästa kommentaren som han vräkte ur sig, utan att tänka som vanligt... "GJORDE DET ONT??"
Ja, herrejävlar... "gjorde det ont?"??? Av alla kommentarer man kan forma i sitt huvud, om man nu över huvud taget ens ska säga något, så väljer han "gjorde det ont?"!!? Hahaha!!
Jaja... Efter det halvsprang Sven-Bertil fram mot katedern och gick rakt in i griffeltavlan med en smäll. Först då tog han av sig tunnan från huvudet...
"Vad smart han är" tänkte jag...
Detta var en av mina lärare. En av mina andra är död, en är bög, en är dyslektiker, en till är död, en är inlagd på psyket, en är alkoholist, en springer in på discon och hämtar sin dotter varje helg och en var intresserad av mig...
Dessa har format mig till den jag är idag! Hahaha!! Alltså... Jag vet hur jag inte ska vara! Det får räcka. Jag säger *poff*
