Farväl!
Kommer ihåg den dage
n för nästan 12 år sedan. Min farfar hade då gått bort efter att ha haft cancer under en längre tid. Han kämpade hårt och mådde stundtals riktigt bra.
Nu stod vi utanför kyrkan i Åhus, och jag kommer ihåg hur jag höjde blicken mot himlen innan vårt sällskap gick in i kapellet. Stämningen var dämpad, så som den brukar vara på begravningar. Jag var klädd i mörk kostym och hade en vit slips till det såsom de närmsta anhöriga sedenligt ska ha.
Kommer ihåg att jag kände mig tom inombords. Vi alla var beredda på att han skulle gå bort och på något sätt hade man konstigt nog redan börjat bearbeta sorgen. Konstigt det att man kan bearbeta sorg, som ännu inte uppstått...
Sent igår kväll gick min farmor bort. För mindre än en vecka sedan var hon hur pigg som helst. Nu var det hennes tur att hämtas till himlen. För 12 år sedan minns jag då hon tog farväl av min farfar, hennes man sedan 55 år.
Vi alla hade varit framme vid kistan förutom min farmor. Hon gick långsamt fram till kistan, med gråten i halsen… Gick sakta medsols runt den och la sin högra hand på kistan. Hon kämpade för att klara av det och jag minns än idag de orden hon sa till honom, och på det sätt hon sa det.
Hon böjde sig ner mot kistan, lät handen smeka den och sa "Farväl, min älskade make!"
Att ta farväl av någon man levt med hela sitt liv, skaffat barn med, skrattat med, skrattat åt och delat allt med måste vara något av det jobbigaste som man kan göra. Plötsligt finns inte personen längre, och man kan inte göra något som helst åt det.
Det enda man har kvar är alla minnen. Min morfar brukade säga "Så länge någon kommer ihåg en, så finns man".
Kanske ligger det något i vad han sa, men det är en klen tröst en stund som denna. Men man kommer komma ihåg alla de härliga stunder och minnen hon skänkt en. Man minns de nybakade frallorna som bara hon kunde göra, man minns hur man alltid fick lite godis då man kom på besök, men framförallt minns man hennes varma hjärta och hur hon alltid ville alla väl.
Men, nu är hon borta från jordelivet… för alltid!
De orden hon då sa framme vid kistan, kommer jag aldrig glömma. Nu är det hon som kommer ligga där i kistan. Nu är det hon folk kommer ta farväl av.
Men jag hoppas, och jag tror innerst i mitt hjärta, att hon istället kommer få höra de varma orden
"Välkommen, min älskade maka!"
n för nästan 12 år sedan. Min farfar hade då gått bort efter att ha haft cancer under en längre tid. Han kämpade hårt och mådde stundtals riktigt bra.Nu stod vi utanför kyrkan i Åhus, och jag kommer ihåg hur jag höjde blicken mot himlen innan vårt sällskap gick in i kapellet. Stämningen var dämpad, så som den brukar vara på begravningar. Jag var klädd i mörk kostym och hade en vit slips till det såsom de närmsta anhöriga sedenligt ska ha.
Kommer ihåg att jag kände mig tom inombords. Vi alla var beredda på att han skulle gå bort och på något sätt hade man konstigt nog redan börjat bearbeta sorgen. Konstigt det att man kan bearbeta sorg, som ännu inte uppstått...
Sent igår kväll gick min farmor bort. För mindre än en vecka sedan var hon hur pigg som helst. Nu var det hennes tur att hämtas till himlen. För 12 år sedan minns jag då hon tog farväl av min farfar, hennes man sedan 55 år.
Vi alla hade varit framme vid kistan förutom min farmor. Hon gick långsamt fram till kistan, med gråten i halsen… Gick sakta medsols runt den och la sin högra hand på kistan. Hon kämpade för att klara av det och jag minns än idag de orden hon sa till honom, och på det sätt hon sa det.
Hon böjde sig ner mot kistan, lät handen smeka den och sa "Farväl, min älskade make!"
Att ta farväl av någon man levt med hela sitt liv, skaffat barn med, skrattat med, skrattat åt och delat allt med måste vara något av det jobbigaste som man kan göra. Plötsligt finns inte personen längre, och man kan inte göra något som helst åt det.
Det enda man har kvar är alla minnen. Min morfar brukade säga "Så länge någon kommer ihåg en, så finns man".
Kanske ligger det något i vad han sa, men det är en klen tröst en stund som denna. Men man kommer komma ihåg alla de härliga stunder och minnen hon skänkt en. Man minns de nybakade frallorna som bara hon kunde göra, man minns hur man alltid fick lite godis då man kom på besök, men framförallt minns man hennes varma hjärta och hur hon alltid ville alla väl.
Men, nu är hon borta från jordelivet… för alltid!
De orden hon då sa framme vid kistan, kommer jag aldrig glömma. Nu är det hon som kommer ligga där i kistan. Nu är det hon folk kommer ta farväl av.
Men jag hoppas, och jag tror innerst i mitt hjärta, att hon istället kommer få höra de varma orden
"Välkommen, min älskade maka!"
