En tår i ögat, en klump i halsen...
Viggo, en av våra kattungar, har nu fått ett nytt hem. Ett äldre par som bor i hus på ett ställe med lite trafik.
De verkade kärleksfulla och Viggo kommer säkert få ett underbart liv där!
Precis vad vi önskade!
Ändå... ändå känns det så tomt nu. När ytterdörren slogs igen, med Viggo i en ny kattlåda, stod man bara där.
Jaha... Nu var han borta! Katten som under 3 månader skänkt oss mycke glädje och skratt.
Man tänker på de gånger han hoppade upp i sängen, la sig tätt intill en, med sin mjuka tass vilandes mot ens mage.
Man minns hur han slöt sina ögon och hur han började spinna, ljudligt som en duva hämtad ifrån Bröderna Lejonhjärta.
Tanken på att han kanske känner sig sviken, övergiven och ensam kommer titt som tätt.
Jag vet att han kommer få det bra där han är nu, men nu så här dagen efter finns fortfarande den där klumpen i halsen och den där tåren som lurar bakom ögonlocket.
Ha ett underbart liv Viggo!
*poff*
Hmm. Varför inte ta in en katt? En ny att dela livet och tankarna me? Vad hindrar er? Har själv tre katter(+ andra djur) och bättre snuttefiltar finns inte!
Man vill ju så gärna behålla alla,om inte vill man att de ska få det bra!!
Känner ju brorsan. De fick 3 st kattungar, och behöll 2 st av dem. Men 3 st + mamman hade varit lite för mycket! =)
Patrik.... Kunde inte du tagit Viggo och mamman då?
Så gränslöst söt katt :-)
Tänk nu får du aldrig, aldrig, aldrig mer se Viggo.Han kanske inte ens får heta Viggo längre utan får dras med namn som Gustav eller Jörgen? Varför valde du att sälja just Viggo? Var han inte lika söt som de andra? Vad hade han gjort för fel för att skiljas från sin mor och syskon? Nä, hjärtlös - det är vad du är. Stackars katt...
