trilenium

Ligger här ensam i min säng och skriver via telefonen. Det är svårt att beskriva lugnet och tystnaden som råder. Nästan som om gud tryckt på mute på sin fjärrkontroll. Inte ens wilma, som sedvanligt lagt sig bredvid mitt huvud ikväll, låter något. Ganska ironiskt symboliserar det den känslan jag haft inombords ett tag - tystnad och en känsla av att vara övergiven. Vet att det inte är så, men känslan är kvar. Min tidigare livsdröm blev krossad helt oväntat och med det även en stor del av den person jag blivit de senaste åren.

Och det är väl just det jag måste kämpa vidare med och klara av - att hitta mig själv! Jag vet vem jag vill vara, jag vet vad jag kan, men kan inte riktigt plocka fram det. Frustrerande är bara förnamnet! Samtidigt vet jag att jag är långt ifrån ensam om denna känsla och jag har alltid haft någon att prata med vilket känns underbart bra.

Men så kommer man till den här biten. Jag trivs inte med att vara singel. Men jag vill heller inte ha bråttom bara för att man ska ha någon. Saknar dock känslan att ha den man älskar bredvid sig när man vaknar på morgonen, saknar de spontana vardagspussarna och kramarna, saknar leendet man fick då man sågs, saknar att planera in överraskningar och saknar någon att laga fina middagar åt. Små saker man tog för givet, men saknar så mycket då det inte längre är där. Så... Här är jag nu... Med resterna av mitt tidigare "perfekta" liv och ser hur smula för smula sakta försvinner, en efter en. Jag tror jag har sett vad jag vill ha, men det är inte så enkelt som att bara gå och ta...