Störande moment i min vardag!
Ja, alla har vi varit med om det... Alla de tillfällen vi knyter händerna och trycker tänderna hårt mot varandra, men samtidigt ger ett sånt där falskt leende. Du förstår nog vad jag pratar om nu... Ja, just det!! STÖRANDE MOMENT I VARDAGEN!
Jag är jag och jag gör saker på mitt sätt. Låt mig framföra lite exempel för att klargöra vad jag menar.
- Att handla lunch på Domus kan vara en jävla pina rent ut sagt. Jag lyckas alltid ställa mig i fel kö, och får en alzeheimer-skadad kärring framför mig. Väl framme vid kassan vet hon knappt var hon är, vad hon har köpt eller var hennes börs är.
För just den där börsen. Den måste ju tanta börja leta efter först EFTER att kassörskan, efter 5 minuters skrikande, fått fram budskapet om vad kalaset kostade.
Och inte fan går det att betala med kort heller... Nänä... Det är alltid kontanter, och inte fan klarar de av att skilja på de olika valörerna heller.
Visst... jävligt synd om dom. Men precis som det finns en snabbkassa, så borde det fan finnas en "Pensionärskassa" eller kanske en kassa som heter "Ni som är fett dryga och tar en satans jävla tid på er helt i onödan - kassa".
Och detta jag berättade var ju bara i kassan. Men jag nämnde ju inte vad jag retar mig på väl inne i butiken!
Här kommer det. Skrikiga, snoriga och äckliga barn som placeras i sittkorgen i kundvagnen.
Fy fan alltså... Väl på plats i vagnen så förvandlas den till en "Ghostbusters-bil på utryckningen".
Snor, slemmigt och en jävla sirén som inte går att stänga av. Och det är inte bara EN vagn. Nänä... När jag kommer, i fridfullt tillstånd, så flockas dessa vagnar runt mig. Jag springer iväg och gömmer mig bakom Blå Bands såser, men nog fan hittar den en. "WIIIIÄÄÄHHHHHH" hör man i örat, och man förstår då att en av ghostbuster-bilarna har hittat en.
Sedan har man dessa personer som tror att de är helt ensamma i butiken och går omkring som om inget annat än de själva existerar. Man har stakat ut sin egen lilla väg som man hade tänkt gå, men då kommer dessa personer och klampar ut precis framför utan att ens SE MIG!
Jag känner mig som luft! Egentligen vill man höja näven och fråga "Är du helt blind ditt jävla pucko!? Vakna! Det finns fler än du här".
Men nänä... Jag är svensk! Jag får stanna upp och vänta ut sengångaren innan jag kan fortsätta. Jag visar respekt. Men vill egentligen inte.
Nä... får räcka för idag. Poff
Jag är jag och jag gör saker på mitt sätt. Låt mig framföra lite exempel för att klargöra vad jag menar.
- Att handla lunch på Domus kan vara en jävla pina rent ut sagt. Jag lyckas alltid ställa mig i fel kö, och får en alzeheimer-skadad kärring framför mig. Väl framme vid kassan vet hon knappt var hon är, vad hon har köpt eller var hennes börs är.
För just den där börsen. Den måste ju tanta börja leta efter först EFTER att kassörskan, efter 5 minuters skrikande, fått fram budskapet om vad kalaset kostade.
Och inte fan går det att betala med kort heller... Nänä... Det är alltid kontanter, och inte fan klarar de av att skilja på de olika valörerna heller.
Visst... jävligt synd om dom. Men precis som det finns en snabbkassa, så borde det fan finnas en "Pensionärskassa" eller kanske en kassa som heter "Ni som är fett dryga och tar en satans jävla tid på er helt i onödan - kassa".
Och detta jag berättade var ju bara i kassan. Men jag nämnde ju inte vad jag retar mig på väl inne i butiken!
Här kommer det. Skrikiga, snoriga och äckliga barn som placeras i sittkorgen i kundvagnen.
Fy fan alltså... Väl på plats i vagnen så förvandlas den till en "Ghostbusters-bil på utryckningen".
Snor, slemmigt och en jävla sirén som inte går att stänga av. Och det är inte bara EN vagn. Nänä... När jag kommer, i fridfullt tillstånd, så flockas dessa vagnar runt mig. Jag springer iväg och gömmer mig bakom Blå Bands såser, men nog fan hittar den en. "WIIIIÄÄÄHHHHHH" hör man i örat, och man förstår då att en av ghostbuster-bilarna har hittat en.
Sedan har man dessa personer som tror att de är helt ensamma i butiken och går omkring som om inget annat än de själva existerar. Man har stakat ut sin egen lilla väg som man hade tänkt gå, men då kommer dessa personer och klampar ut precis framför utan att ens SE MIG!
Jag känner mig som luft! Egentligen vill man höja näven och fråga "Är du helt blind ditt jävla pucko!? Vakna! Det finns fler än du här".
Men nänä... Jag är svensk! Jag får stanna upp och vänta ut sengångaren innan jag kan fortsätta. Jag visar respekt. Men vill egentligen inte.
Nä... får räcka för idag. Poff
Kommentarer
Trackback
