Mitt liv som tvilling
Många undrar ofta "hur det är att vara tvilling".
Jag förstår det. Men saken är att man egentligen inte vet hur det är att inte vara det. Man kan kanske ändå tänka sig in lite, så för alla som undrar så ska jag berätta ingående om händelser som enbart beror på att man är tvilling.
Nu skruvar jag tillbaka klockan många år. Vi befinner oss nu på dagis och jag hade nyligen lagt av med nappflaskan.
Dagis
Dagisfröknarna tyckte ju det var himla roligt med två linhårsfärgade och solbruna tvillingar som sprang omkring och förgyllde allas vardag. Åtminstone tror jag alla tänke så! =)
Nackdelen var att ingen visste vem som var vem. T.o.m de närmaste kompisarna hade stora problem att se skillnad. Dagisfröknarna kom då på en "briljant" idé hur de skulle skilja oss åt och det var jag som fick ta skiten efter en orättvis lottning.
De satte en namnlapp på mig!! Inte nog med det. De ritade fula, äckliga och feminima blommor på den!
Så där stod jag o stirrade på min nya sjukt bögiga namnlapp samtidigt som jag tittade på Patrik som sprang omkring utan namnlapp o verkade allmänt glad.
Nä, jag började gråta frenetiskt. Ville ju att folk skulle veta vem jag var, även utan namnlapp. Tror inte de stod ut så länge, så jag slapp den ganska omgående.
-------
Spolar tillbaka några år till.
-------
Nyfödd
Ja, det är kanske lite pinsamt o berätta, men min pappa kunde inte se skillnad på oss. Så fort han på något sätt fick reda på vem som var vem.... ja då var tuschpennan snabbt framme och öronsnibben blev nerkladdad med ett kryss.
Mamma var inte särskilt förtjust i detta, så hon tvättade bort det så fort hon såg det.
Men det varade bara i några år...
Lågstadiet
Ja... allt fortsatte här! Lärarna kunde som vanligt inte skilja på oss. Man blev alltid sedd som "en person" och omdömen och liknande var rena kopior av denna anledning.
Under kvartssamtalen ville lärarna att vi skulle ha samtalen samtidigt. O då började de små jämförelserna. Då gick det att skilja oss lite åt, även om det inte var stora saker. Men morsan satte åter stopp för detta direkt då hon märkte hur lärarna betedde sig. Hon var alltid noga med att vi skulle behandlas som olika individer, vilket vi verkligen var/är.
Trots våra likheter så skiljer sig våra personligheter, och skönt är väl det!
Gymnasiet
Oj vad kul med tvillingar tyckte alla tjejer och man fick väl ganska mycket serverat på ett silverfat tack vare det. Alla visste vem tvillingarna jönsson var, även om man själv inte visste vilka de andra var! hahaha!
Men här började vi även förändras lite utseendemässigt. Från att ha varit mer lika, gick vi åt lite olika håll på det planet. Det underlättade en del och man blev inte längre jämförd på samma sätt, även om det ändå fortsatte i viss mån.
Fotboll
Det blev en hel del förvirring i motståndarlagen. Minns särskilt en gång då jag dribblad bort en person och sedan passade bollen till min bror långt fram i planen.
Han jag dribblat bort, vände sig om och såg då Patrik ha bollen 50-60 meter längre fram!
Han ställde sig som en påse nötter på planen och bara gapade och såg allmänt förvirrad ut! "Fan vad snabb han var då!!"
Och nu då?
Det positiva är att man alltid, i alla lägen har någon att prata med och som ställer upp i vått och torrt. Ens tvilling känner en utan och innan och vet vad den andra känner utan att behöva prata om det. Man kan varandras kroppsspråk, miner och man vet hur personen reagerar i olika sammanhang.
Många undrar om man även utnyttjat likheten på tjejer... för o luras.
Njää... inte riktigt ändå faktiskt! Man kanske skulle gjort det mer! hahaha!!
Over and out!
*poff*
Jag förstår det. Men saken är att man egentligen inte vet hur det är att inte vara det. Man kan kanske ändå tänka sig in lite, så för alla som undrar så ska jag berätta ingående om händelser som enbart beror på att man är tvilling.
Nu skruvar jag tillbaka klockan många år. Vi befinner oss nu på dagis och jag hade nyligen lagt av med nappflaskan.
Dagis
Dagisfröknarna tyckte ju det var himla roligt med två linhårsfärgade och solbruna tvillingar som sprang omkring och förgyllde allas vardag. Åtminstone tror jag alla tänke så! =)
Nackdelen var att ingen visste vem som var vem. T.o.m de närmaste kompisarna hade stora problem att se skillnad. Dagisfröknarna kom då på en "briljant" idé hur de skulle skilja oss åt och det var jag som fick ta skiten efter en orättvis lottning.
De satte en namnlapp på mig!! Inte nog med det. De ritade fula, äckliga och feminima blommor på den!
Så där stod jag o stirrade på min nya sjukt bögiga namnlapp samtidigt som jag tittade på Patrik som sprang omkring utan namnlapp o verkade allmänt glad.
Nä, jag började gråta frenetiskt. Ville ju att folk skulle veta vem jag var, även utan namnlapp. Tror inte de stod ut så länge, så jag slapp den ganska omgående.
-------
Spolar tillbaka några år till.
-------
Nyfödd
Ja, det är kanske lite pinsamt o berätta, men min pappa kunde inte se skillnad på oss. Så fort han på något sätt fick reda på vem som var vem.... ja då var tuschpennan snabbt framme och öronsnibben blev nerkladdad med ett kryss.
Mamma var inte särskilt förtjust i detta, så hon tvättade bort det så fort hon såg det.
Men det varade bara i några år...
Lågstadiet
Ja... allt fortsatte här! Lärarna kunde som vanligt inte skilja på oss. Man blev alltid sedd som "en person" och omdömen och liknande var rena kopior av denna anledning.
Under kvartssamtalen ville lärarna att vi skulle ha samtalen samtidigt. O då började de små jämförelserna. Då gick det att skilja oss lite åt, även om det inte var stora saker. Men morsan satte åter stopp för detta direkt då hon märkte hur lärarna betedde sig. Hon var alltid noga med att vi skulle behandlas som olika individer, vilket vi verkligen var/är.
Trots våra likheter så skiljer sig våra personligheter, och skönt är väl det!
Gymnasiet
Oj vad kul med tvillingar tyckte alla tjejer och man fick väl ganska mycket serverat på ett silverfat tack vare det. Alla visste vem tvillingarna jönsson var, även om man själv inte visste vilka de andra var! hahaha!
Men här började vi även förändras lite utseendemässigt. Från att ha varit mer lika, gick vi åt lite olika håll på det planet. Det underlättade en del och man blev inte längre jämförd på samma sätt, även om det ändå fortsatte i viss mån.
Fotboll
Det blev en hel del förvirring i motståndarlagen. Minns särskilt en gång då jag dribblad bort en person och sedan passade bollen till min bror långt fram i planen.
Han jag dribblat bort, vände sig om och såg då Patrik ha bollen 50-60 meter längre fram!
Han ställde sig som en påse nötter på planen och bara gapade och såg allmänt förvirrad ut! "Fan vad snabb han var då!!"
Och nu då?
Det positiva är att man alltid, i alla lägen har någon att prata med och som ställer upp i vått och torrt. Ens tvilling känner en utan och innan och vet vad den andra känner utan att behöva prata om det. Man kan varandras kroppsspråk, miner och man vet hur personen reagerar i olika sammanhang.
Många undrar om man även utnyttjat likheten på tjejer... för o luras.
Njää... inte riktigt ändå faktiskt! Man kanske skulle gjort det mer! hahaha!!
Over and out!
*poff*
Kommentarer
Postat av: Daniel
Bra skrivet. Det är alltid intressant att se hur andra upplever hur det är att växa upp som tvilling. Och du har riktigt rätt i att det är svårt att veta hur det är att inte ha ett tvillingsyskon.
Trackback
