trilenium

Året innan jag flyttade till Kristianstad, hände det som man alltid varit rädd för och hoppats aldrig skulle hända en själv.

Jag hade gått och lagt mig, och drog igång radion för att lyssna på massa knäppgökar i programmet Karlavagnen.

Hade väldigt svårt för att somna den kvällen, vilket normalt sätt inte är några problem för mig. Jag vred och vände på mig, och stirrade på de där röda siffrorna på klockradion och såg minuter och timmar ticka iväg.

Till slut fick allt detta ihop en sövande effekt och jag kände att jag nog äntligen skulle kunna sova.

Det var då som jag kände något. Det luktade svagt svagt bränt. Jag var inte säker, men om jag bara känner den minsta doften av bränt så måste jag ta reda på vad det är.

Det första jag gjorde var att sträcka min kropp, lite halvsegt över klockradion, där jag sedan sniffade djupt och analyserade resultatet.

Nej... Det var inte klockradion. Min näsa vandrade över till min nattlampa som jag nu hade tänt. *sniiiiff*
Nej, det var inte den heller. Jag tyckte att doften av bränt nu blivit lite starkare, så jag bestämde mig för att kliva upp ur min varma ingosade säng.

Barfota tassade jag fram till fönstret med fördragen persienn, sammtidigt som jag rufsade mig lite i håret (jag hade lite längre hår på den tiden) ;)

Jag sträckte min arm mot snöret och drog upp persiennen.

Sammanfattningen efter vad min syn mötte, är att jag blev extremt klarvaken, chockad och fylld med adrenalin.

Mina ögon fick bevittna hur uterummet nedanför mitt rum stod i lågor! Det var inte en liten brand, utan det brann riktigt rejält där.

Jag släppte snöret, och innan persiennen hunnit dimpa ner var jag halvvägs ner för trappan.

Rusade in i sovrummet och väckte mina föräldrar med "DET BRINNER I UTERUMMET!" Råkade glömma säga till min bror som också låg på ovanvåningen, men han hörde hur jag sprang ner för trappan. hahaha!

Man vet inte hur man reagerar som person, innan man själv hamnar i en sådan här situation.

Hann inte tänka så mycket, mer än att man vill rädda huset innan det spred sig dit.

Min bror och jag sprang direkt ut i garaget, hämtade trädgårdsslangen, kopplade in den och drog den runt huset cirka 25 meter. Det tog mindre än en minut.

Dörren till uterummet slogs upp och man möttes av kraftig rök och värme, så man fick försöka hålla sig på avstånd och man var tvungen att huka sig. Några brandskyddskläder hade man verkligen inte. Det var bara boxershorts.

Samtidigt ringde min mamma 112. Ingen svarade. Hon försökte igen, och igen och igen. Inget svar. Sammanlagt tog det cirka 10 minuter innan någon ens svarade. Tårarna rann längs hennes kinder och hon visste inte hur det gick för oss där ute.

Vi kämpade på och fokuserade på vägg och fasad i första skedet. Därefter på brandhärden. Otroligt kämpigt, varmt, rökigt och påfrestande men att ge upp fanns inte i huvudet.

Till slut lyckades vi att begränsa branden och några minuter senare var den släkt. 20 minuter senare kom brandkåren, och de kunde bara konstatera att vår insats hade räddat huset och att det bara var någon minut ifrån att gaserna som uppstod skulle ha exploderat.

Puuhh... hade det hänt är det inte säkert att du hade kunnat läsa detta idag!

Trött, helt svart av sot men glad för att man hade räddat huset och att ingen kom till skada, tog jag en välförtjänt dusch. Därefter gick jag och la mig i min säng igen, lyssnade på sista talaren i Karlavagnen och kunde konstatera att det inte längre luktade bränt.

Nu kunde jag somna...

De flesta handlingar som görs, är för att gynna en själv. Att få ut en belöning för något man gjort. Så fort man inte får ut någon belöning, ja då slutar man med de handlingarna.

"Volentärer då? De får ju inte betalt för saker?". Nej, helt rätt. Men belöningen behöver inte vara av sakliga ting.

Deras belöning består av uppskattning och känslan av att man gör något bra.

Detta är dock en form av egoism som jag absolut inte har några problem med, så tolka mig rätt.

Att inte behöva sakliga saker som belöning visar att den egoismen också leder till att andra människor mår bra.

Men då det rör sig om enkelriktad egoism, på bekostnad av andra och deras känslor, så är det då de riktiga problemen uppstår.

Det kan vara småsaker som att "ta den sista kakan" på bordet, utan att fråga om någon annan vill ha. Det skadar väl ändå inte att fråga? Hallå?? 99% säger ändå nej, och du uppfattas som väluppfostrad istället för egoist. Vi är ju i Sverige för böveln! :)

Men jag måste erkänna…. Jag brukar alltid käka upp rosen på Princesstårtan. Varför? Jo, ingen annan gör det. Av någon jävla anledningen så kasas den alltid vidare, tårtbit för tårtbit, för att sedan ligga ensam och övergiven på fatet.

Slöseri helt enkelt! ;)

Har precis fått uppleva betydligt värre egoism än så här nyligen. Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå och upphör aldrig förvånas över detta hemska tillstånd av enkelriktad egoism.

That´s all for now! see ya

Det var sommaren 1969. En dag som skulle visa sig vara starten på en kärlekshistoria som borde ligga som mall för alla.

Min Pappa, var sedvanligt på stranden med sina vänner när han plötsligt fick syn på något han gillade - en väldigt söt tjej som tycktes vara ensam.

Som utsedd strandraggare nummer 1 (ja, han var faktiskt det), så tog han sin handduk i ena hörnet och släpade den efter sig och placerade denna på lagom avstånd från den söta tjejen. Han ville ha bra utsikt helt enkelt!

Efter några minuter såg han hur tjejen reste sig och gick iväg för att köpa glass. Som genom ett mirakel så råkade han då också bli sugen på glass, och gick iväg för att köpa en själv.

Tjejen satte sig på en bänk och började slicka i sig glassen. Med några nervös steg, tog pappa plats bredvid henne på bänken och fick fram några klassiska ord i stil med "Jag har inte sett dig här innan. Brukar du gå hit?"

- Enschuldigung??

"Oj, herrejävlar" tänkte min farsa. Hon kan ju inte svenska, hur ska detta gå??

Han nafsade på sin glass, och då som nu, hamnade cirka 30% runt munnen istället för i den. Tyvärr ett anlag som gått i arv.

Hur som helst! De började prata på engelska och hade en trevlig pratstund. Sedan gick de tillbaka till stranden, och hans kompisar såg då hur han, hand i hand, gick mot hennes plats och på ett diskret sätt greppade tag i sin egen handduk och släpade med den till "mål".

De bara gapade och kunde inte förstå hur han kunde "lyckas" så snabbt.

Hela den kvällen umgicks de, och min pappa tog t.o.m. tjejen med sig till sina föräldrar. Men säg den lycka som varar...

Dagen därpå åkte hon tillbaka till Tyskland, och det var med tårar i ögonen som de tog avsked av varandra och de trodde inte att de skulle ses igen.

Åren gick. Min pappa flyttade ifrån föräldrarhemmet och tjejen hamnade i ett förhållande som kantades av svartsjuka och kontrollbehov.

Utgången var given, och hon valde att lämna denna person. Åren gick och en dag under en storstädning hittade hon en lapp där det stod "Tommy" - följt av ett telefonnummer.

Hon funderade inte mycket och tyckte bara det kunde vara kul att ringa. Det hade nu gått SJU år sedan de första gången träffades, den där dagen på stranden i Åhus. Hon slog numret och fick ton...

Av en otrolig slump, så var min pappa just då hemma hos sina föräldrar då det ringde.

Hon frågade efter Tommy och de bytte ännu gång kontaktuppgifter och hade ett jätteroligt samtal. Efter några dagars ringande fram och tillbaka mellan Tyskland och Sverige bestämde de sig för att ses.

När de sågs kastade de sig i varandras armar och bara kramades, samtidigt som några mjuka tårar rann ner längs deras kinder.

Resorna till och från Tyskland avlöste varandra, och till slut insåg de att de inte kunde vara utan varandra.

Hon lämnade jobb, vänner, familj och det liv hon hade byggt upp i Tyskland och flyttade till Sverige och Kristianstad.

Resten är en solskenshistoria av ett härligt förhållande fyllt med kärlek och 3 underbara barn (varav jag är ett av dom ;) ).

Ni har säkert förstått att denna tjejen... Det är min mamma - Jutta!

Kärleken och allt jag fått med mig via dom är den viktigaste och finaste gåva jag kunnat få.

De har för mig bevisat att kärleken övervinner allt. De har visat att allt löser sig, bara man jobbar på det.

Därför ser jag mina föräldrar som en mall - En mall av ren kärlek!

Var i lördags hos Ian på förfest. Riktigt trevlig tillställning, och hans nya mikrofon och kringutrustning tog karaoke till en ny nivå!

Längtar tills tyskarna kan få loss tummarna ur analen, och levererar mitt paket som jag i skrivandets stund väntat på i 6 dagar!

Därefter var det utgång till Teaterbaren. Jag kom lite efter i kön, då jag var tvungen att uträtta ett ärende först. När jag sedan var längst fram sa vakten.

"Legitimation tack!"

WTF!? Jag är fan 28 år och ser väl inte ut att vara under 20?? (Jag sa inte så, men jag tänkte så) Men normalt sett har jag alltid det med mig, men INTE då. Jag slet ut mina knäskålar, då jag bönade och bad!

Men icke! Helt förgäves… En survakt som förmodligen inte fått till det med tjejen på länge, och han lät det gå ut över mig.

Jag vinglade vidare och sedan blev det helt enkelt som så att jag tog bussen hem. Men kvällen var tydligen inte slut än. Efter att ha vandrat några 100 meter, förföljd av ett par klackskor, hörde jag en mjuk röst som sa

"Jag förföljer dig vet du!"

Efter 2 sekunders känsla av obehag, vände jag mig om och sa "ja, jag hör det!". Men hon visade sig ju vara trevlig och bjöd in mig på ett glas vin. Nu i efterhand förstod jag ju nog hennes baktanke, men då tänkte jag mest "Ett glas vin vore gott!". Så jag tog det där vinet, tackade för mig och gick hem.

Dock lite cred till tjejen som vågade bjuda till och inte alltid förväntar sig att killen ska göra det.

Gårdagen var magisk. Vet att jag nu förlorar 90% av de kvinnliga läsarna, och ja… då snackar jag fotboll och SM-Guld!

Även om man är fotbollsintresserad eller inte, så tror jag de flesta skulle uppskatta den stämning som rådde på Swedbank Arena.

Jag var/är helt lyrisk!! =)

Nog för denna gång…

Blev övertalad av Frida att hänga med ut igår, och det visade sig vara bra gjort!

Hade väldigt trevligt!!

Den märkligaste händelsen inträffade lite senare på "kvällen". Vid baren...

En tjej slängde lite med sitt bruna långa hår, och tittade sedan på mig med ett litet leende.

"Jahapp... nu börjar det, tänkte jag". Mycket riktigt... Likt en slingrig igel, efter att hon presenterat sig, så kom de där roliga orden som får mina ögon att blinka likt stoppskyltar.

"Kan du inte köpa en cider till mig så kan vi prata lite?"

Smått irriterad över tiggeriet så blev ju självklart mitt svar:

"Nej, köp du mig en öl istället" sa jag lite ironiskt. Det märkliga var att hon stannade till, tänkte 2 sekunder, och sa
"Ja. Okej!" 

Den var god. Därefter kom hennes kille. (jaha?)

Hmm... kände igen den där situationen och så började de bråka pga mig. Palla med sånt. Nej.

Ikväll blir det nog Grand!!

De flesta människor har någon gång under sitt liv återkommande drömmar.

Jag har själv haft det, men bara under en period.

Det var när jag var liten, alltså liten som i liten! 6 år tror jag.

Drömmen var ganska kort, och här kommer beskrivningen...

Jag drömde att jag låg och sov, men vaknade plötsligt av att det var någon i rummet. Låg överst i en våningssäng och minns hur jag då knep ihop ögonen i drömmen så hårt jag bara kunde. Det hjälpte inte, och strax därefter hördes ett fruktansvärt gällt och "häxaktigt" ihållande skratt. Sekunderna senare tog något tag i mig och kastade mig ut från sängen mot golvet.

Vaknade varje gång, precis innan man skulle slå i golvet. Denna dröm återkom minst 20 gånger och de sista gångerna blev jag inte längre rädd. Var på något sätt medveten om att det bara var en dröm då.

Det är något som jag även i vuxenlivet kunnat "dra nytta av". Ibland vet jag om att jag drömmer, och när jag hamnar i det läget kan jag styra precis allt som händer i drömmen. Tvekar aldrig, och väljer alltid att kunna flyga.

Flaxar lite med armarna, och flyger över hustaken likt Karlsson på taket. Frihetskänslan är helt enorm.

Wish I had Wings...

Idag kom företagsdoktorn på besök, för att ge oss på jobbet den årliga vaccineringen mot influensan.

Har fixat en ny design för min blogg nu.

Mallarna var inte så roliga, så jag gjorde en egen. Men var begränsad till befintlig stilmall och kunde bara ändra i den. (Stilmallen är det som styr sidan).

Kom med synpunkter om det skulle vara så att ni inte upplever den bra. Har ni extremt dålig skärmupplösning, så finns en risk att menyn till höger hamnar över inlägget. Byt dator isåfall! ;) För då har du förmodligen en sådan dator man vevar igång och som grävts upp som ett fornminne någonstans. ELLER... säg till mig!

Lyckades idag komma över biljetter till MFF-Mjällby på söndag. 500 kr styck, men det var det värt. Var på plats 2004 när vi senast tog guld, och tänker vara det i år igen! Sjukt nervös! MÅSTE VINNA!! :)

Förutom detta har jag idag beställt den mikrofonen jag nämnde tidigare. Den och ett plop-filter!

Så förvänta er lite musikklipp i framtiden! Och lyssna om ni vågar... hahaha!!

Jag kommer inte längre avsluta med ett *poff* i mina texter mer. Intressant va? Dagen fördärvad? Men gråt inte för det... Det infogas automatiskt nu under varje inlägg.

Tror att den sista meningen var någon av de mest ointressanta jag någonsin skrivit... fy fan ja! hahaha!! *po... nä förresten!

Dagen började med att jag var halvt stressad och nästan försenad till utbildningen i morse. Men lyckades komma i tid, och fick trots det en av de bästa platserna (sett ur min synvinkel).

Men man kände att en ordentlig frukost fattades och kaffet. Blodsockret låg nog inte på den bästa nivån, och i mitt huvud rörde sig kommentarer och skämt som jag till viss del lyckades hålla inne. Slank kanske ut något om att läraren borde amputera sitt huvud, men i övrigt stannade resten kvar på rätt sida av stämbanden.

När man befinner sig i "sociala" sammanhang så måste man ju sköta sig, eller vad man kan kalla det? Tänk om folk vetat hur man egentligen är då man umgås med kompisar och är på fester? Hahaha!!

3 koppar kaffe på 15 minuter. Blev helt hög på koffeinet och det kände jag av. Borde kanske hållt mig till 1 kopp, men det är ju så gott! :P

Hur som helst. Kvällen är spikad. Är lite nördig gällande MFF just nu. Det är ett fotbollslag för er som inte vet... Ikväll möter de Brommapojkarna borta och självklart är då kvällen uppbokad för denna tillställning. Ring mig inte då. Skicka inga störiga sms, såvida det inte innehåller typ "Fan vad bra Mff lirar!" "Hoppas de vinner".

Jag använder ungefär samma ord, med en viss skillnad. Vid vinst så "Vann VI", vid ev. förlust så "Förlorade DOM".

Lunchen är slut, och jag ska nu jobba vidare. Mycket att göra. Bara 4 arbetsdagar denna vecka nu. Härligt! ;)