trilenium

Året innan jag flyttade till Kristianstad, hände det som man alltid varit rädd för och hoppats aldrig skulle hända en själv.

Jag hade gått och lagt mig, och drog igång radion för att lyssna på massa knäppgökar i programmet Karlavagnen.

Hade väldigt svårt för att somna den kvällen, vilket normalt sätt inte är några problem för mig. Jag vred och vände på mig, och stirrade på de där röda siffrorna på klockradion och såg minuter och timmar ticka iväg.

Till slut fick allt detta ihop en sövande effekt och jag kände att jag nog äntligen skulle kunna sova.

Det var då som jag kände något. Det luktade svagt svagt bränt. Jag var inte säker, men om jag bara känner den minsta doften av bränt så måste jag ta reda på vad det är.

Det första jag gjorde var att sträcka min kropp, lite halvsegt över klockradion, där jag sedan sniffade djupt och analyserade resultatet.

Nej... Det var inte klockradion. Min näsa vandrade över till min nattlampa som jag nu hade tänt. *sniiiiff*
Nej, det var inte den heller. Jag tyckte att doften av bränt nu blivit lite starkare, så jag bestämde mig för att kliva upp ur min varma ingosade säng.

Barfota tassade jag fram till fönstret med fördragen persienn, sammtidigt som jag rufsade mig lite i håret (jag hade lite längre hår på den tiden) ;)

Jag sträckte min arm mot snöret och drog upp persiennen.

Sammanfattningen efter vad min syn mötte, är att jag blev extremt klarvaken, chockad och fylld med adrenalin.

Mina ögon fick bevittna hur uterummet nedanför mitt rum stod i lågor! Det var inte en liten brand, utan det brann riktigt rejält där.

Jag släppte snöret, och innan persiennen hunnit dimpa ner var jag halvvägs ner för trappan.

Rusade in i sovrummet och väckte mina föräldrar med "DET BRINNER I UTERUMMET!" Råkade glömma säga till min bror som också låg på ovanvåningen, men han hörde hur jag sprang ner för trappan. hahaha!

Man vet inte hur man reagerar som person, innan man själv hamnar i en sådan här situation.

Hann inte tänka så mycket, mer än att man vill rädda huset innan det spred sig dit.

Min bror och jag sprang direkt ut i garaget, hämtade trädgårdsslangen, kopplade in den och drog den runt huset cirka 25 meter. Det tog mindre än en minut.

Dörren till uterummet slogs upp och man möttes av kraftig rök och värme, så man fick försöka hålla sig på avstånd och man var tvungen att huka sig. Några brandskyddskläder hade man verkligen inte. Det var bara boxershorts.

Samtidigt ringde min mamma 112. Ingen svarade. Hon försökte igen, och igen och igen. Inget svar. Sammanlagt tog det cirka 10 minuter innan någon ens svarade. Tårarna rann längs hennes kinder och hon visste inte hur det gick för oss där ute.

Vi kämpade på och fokuserade på vägg och fasad i första skedet. Därefter på brandhärden. Otroligt kämpigt, varmt, rökigt och påfrestande men att ge upp fanns inte i huvudet.

Till slut lyckades vi att begränsa branden och några minuter senare var den släkt. 20 minuter senare kom brandkåren, och de kunde bara konstatera att vår insats hade räddat huset och att det bara var någon minut ifrån att gaserna som uppstod skulle ha exploderat.

Puuhh... hade det hänt är det inte säkert att du hade kunnat läsa detta idag!

Trött, helt svart av sot men glad för att man hade räddat huset och att ingen kom till skada, tog jag en välförtjänt dusch. Därefter gick jag och la mig i min säng igen, lyssnade på sista talaren i Karlavagnen och kunde konstatera att det inte längre luktade bränt.

Nu kunde jag somna...