trilenium

Detta var på tiden då jag spelade golf på Tomelilla GK.

En klasskompis vid namn Tobias, brorsan och jag skulle äntligen spela den där 18-hålsrundan vi snackat om i evigheter.

Vi spelade bra allihop och hade otroligt roligt under rundan. Tänk dig 3 tonårskillar, med väldigt sjuk humor, och på ett glatt humör och väldigt nära till skratt gällande allt. Det humöret var vi alla på denna dag.

Det enda störande momentet var att vi hade en två-boll bakom oss och deras bollar kittlade i ryggen på oss hela tiden.

Vi bestämde oss därför för att släppa dessa personer på hål 8. Hål 8 var ett par 3 hål, där man alltså ska nå grenen på första slaget. Ett ganska speciellt hål - till höger ett stup på 30 meter, och framför greenen en djup ravin…

Vid utslagsplatsen kom dessa herrar ikapp oss och vi sa till dom att de kunde gå före.

Tack tack, sa de artigt samtidigt som man kunde ana en viss nervositet i deras ögon. Man kände att de verkligen ville visa vad de gick för och imponera på oss.

Jag ställde mig vid min golfbag, la benen i kors och tog fram min flaska saft samtidigt som den första herren förberedde sig för att slå ut.

Då började jag suga in saft, törstig som jag var, och flaskan buktade in eftersom det blev sådant undertryck i den. Kom då på att jag inte kan släppa munnen från flaskan, eftersom det skulle kunna bli ett störande ljud för killen som precis skulle slå ut.

Nä, jag fick frysa mig i den positionen, med en inåtbuktad flaska framför ansiktet, tills dess att han hade slagit ut.

Killen koncentrerar sig, svingar och slår ett av de sämsta golfslag som någonsin registrerats på denna jord. Han träffar den längst ut på klubban och bollen åker iväg rätt åt höger nedför stupet.

I samma stund kunde jag äntligen dra ut flaskan ur min mun, och ljudet då trycket jämnades ut lät som ett "skratt man försökte dölja".

Killen vred huvudet lite mot mig, jag log bara… Tobias vände ryggen mot killarna och hade världens största leende över hela ansiktet.

Shit… detta funkar inte! Jag kan ju inte börja skratta! Synd om stackaren ju…

Men då var det dags för den andra killen. Jag bad en tyst bön att han skulle slå bra, så att fnisset och skrattet inte skulle löpa amok.

Den andra killen peggade nu upp med darrande hand. Förmodligen väldigt nervös att också misslyckas.

Tobias, Patrik och jag gav varandra en blick. Den sa allt… missar den här killen så kommer vi inte klara det. Då brister det...

Killen svingade. *smocklidock* lät det. Bollen studsade fram några meter och in i det höga gräset…

Jag bet ihop! vägrade att titta på Tobias eller Patrik. Vet vad som skulle hända om jag gjorde det. Ansträngde mig.
Hörde hur Tobias och Patrik också kämpade för att inte börja skratta.

Istället tittade jag på de båda herrarna som nu var knallröda i ansiktet. De sa "Tack, och lycka till!".

"Lycka till" lyckades jag också få ur mig… Det kunde de behöva…