trilenium

Detta inlägg är totalt inspirerat av en kompis blogg. Då jag läste den, kom jag att tänka på en händelse för mååånga år sedan som jag måste dela med mig av.

Detta var på den tiden, då jag fortfarande levde bland bönder och tomelillaraggar i sina volvo 240!

Min bror och jag strosade försiktigt fram längs trottoaren, där nuvarande Hasse & Tage-museet ligger nu. Vi pratade om ingenting, när vi plötsligt hörde ett jämrande.

Jag lyfte blicken, och såg en gräsligt gammal gubbe stå och hålla sig fast i stolpen för ett övergångsställe! "Shit.. han är ju full som ett svin det jävla äcklet", var min första tanke.

Men jag följde honom med blicken då jag närmade mig och då sträckte han ut sin rynkiga hand mot mig och sa med darrande röst "Kkaaan pooojk möööjligen hjeeelpa maj över gaatan?".

ÅHHHH!! Varför skulle just jag komma gående nu? Kunde jag inte blivit kissnödig 2 minuter tidigare och bett att få låna toaletten på Nicklas frukt & grönt?

Nej... inte idag! Jag tvekade först att närma mig den gräsliga gubben. Men något gnagde och gnagde inom mig... Jag kunde ju inte bara lämna honom där mot metallstolpen! Tänk om ha skulle få för sig att gå över själv, och bli påkörd? Då skulle jag få läsa om det i Ystads Allehanda dagen efter, och förmodligen skulle jag få en gnutta dåligt samvete.

Plötsligt tog jag några steg mot den jämrande gubben, och då log han mot mig. Jag kunde då se hans 2 så kallade tänder. Sneda, svarta och förmodligen väldigt illaluktande....

Jag tog ett stadigt grepp om gubben, och han la sin rynkiga gamla arm omkring min hals. "Det är ju ändå bara 5-6 meter till andra sidan gatan" tänkte jag.

Såå... Jag hasade gubben med all min kraft till andra sidan gatan, tryckte honom mot stolpen på den sidan och sa "Varsågod!".

Puuhh... äntligen! Jag kommer nog till himlen var min första tanke!

Men då... "Ååååhhh... aaaahh... ooohhh!!"

What the fuck?

Gubben tittade upp från sin stolpe, vände blicken mot mig, log lite utan att solen blänkte på hans svarta tänder, och så sa han "jaaag booor baaara 50 meter åt det hållet... hjäälp!"

Han sträckte på sitt krokiga finger och jag fick en viss uppfattning vilken riktning han menade...

Jag tog åter igen ett stadigt tag om den gamle mannen, och började hasa honom i den riktning det krokiga fingret hade pekat.

Min bror stod på avstånd och bara tittade på. Tack så mycket var en tanke som slog mig, samtidigt som mannen skrek "håll hårdare, håll hårdare".

150 meter senare, 1800 kcal fattigare, kom vi fram till en träport där hans krokiga finger plötsligt pekade på. Framsidan av hans skor var nästan helt utslitna, och han bad mig banka på porten.

Jaja... hade jag redan hasat 70 kg gubbe i 150 meter kunde jag väl banka på den nedrans porten.

Jag förväntade mig inte att någon skulle öppna. Han verkade nämligen rimligen senil, och det var bara mitt dåliga samvete som fått mig att dra den här gubben längs trottoaren i 150 meter.

Men då öppnades porten och en man i 50 årsåldern sa "MEN MALTE DÅ!! Du ska ju inte ge dig ut själv. Det har vi sagt till dig!". Han tog ett fast tag om gubb.... förlåt, jag menar Malte, och gick genom porten och stängde den med en smäll.

Kvar stod jag. Inte ett tack. Ingenting. Jag tittade ner mot marken och såg min arm sträcka sig ut med handflatan uppåt. Nästan som om jag förväntade mig lite dricks. Men jag var mest häpen. Chockad.

Jag hade aldrig tidigare släpat på något så gammalt, utan att få åtminstone ett tack. Jag ska aldrig hjälpa äldre igen. ALDRIG! ;)