trilenium

Brorsan och jag pratade gamla minnen ikväll och vi kom in på en händelse som jag egentligen skulle vilja stryka ur mitt liv. Det handlar om en extremt pinsam sak, och jag borde verkligen ha tänkt efter.

Jag nämnde tidigare i bloggen en f.d. klasskompis som heter Tobias. Han råkar vara inblandad i detta också...

Allt började när jag satt i mitt tonårsrum och zappade in ett program som handlade om utvecklingsstörda. Det är egentligen inget jag brukar skratta åt och kanske inget man ska ha kul åt, men den kvällen kunde jag inte hålla mig för skratt. Och visst... man får väl skratta åt allt om man vill.

Den här personen på TV placerades vid ett trumset och började "spela" och "sjunga" Lovefool med Cardigans.

Jag minns att chipset i min hand, stannade mellan läpparna och att mina ögon blev stora som globen. Därefter började jag fnittra likt en tonårsflicka med rosa tuggummi.

Personen i fråga sjöng... "LööööööÖÖÖveee MIII LAAAÖÖÖVE MEEE"... Och så fortsatte det. Lite omogen som jag kanske var då, så tyckte jag att detta var hysteriskt roligt!!

Såå... dagen efter i skolan, då jag satt i korridoren väntandes på nästa lektion, så var jag tvungen att dela med mig om min roliga upplevelse kvällen innan för Tobias.

Jag sa: TOBIAS TOBIAS!! Du skulle sett på TV igår. HAHAHAHA!!! Där satt en utvecklingsstörd som skulle sjunga Lovefool. Det lät så jäääääävla roligt!! HAHAHA!!! Typ så här "Löööööööooove MEEE Löööveeeee MIIIIII"

Jag spelade också lufttrummor samtidigt som jag berättade om denna hysteriskt roliga upplevelse.

Men det var något som inte var som det skulle. Tobias log mot mig, med uppspärrade ögon, och jag kunde ana ett svagt "Scchhhh".

Det var dock något som inte gick in för mig, så jag fortsatte med mina lufttrummor och "LÖÖÖÖÖÖVEEE MEEE".

Hur som helst så fortsatte vi strax därefter in mot klassrummet där nästa lektion väntade. På vägen dit fick jag väldigt ont på min övre högra arm. Tobbe slog mig där, och drog iväg mig till sidan och sa:

"Shit... Vet du inte??"
"Vet vad??" undrade jag...

Tjejen som satt bredvid dig när du sjöng (en klasskompis) har ju en utvecklingsstörd bror.

Jag blev paff. Röd i ansiktet. Kände så otroligt dåligt samvete. Borde ha tänkt mig för, men man lärde sig något av det hela.

*poff*