Något jag aldrig berättat för någon...
Ni vet den där gnistan? Den man har ibland. Man ska erövra världen, allt är så enkelt, allt går ens väg och livet känns bara helt underbart!
Det är inte många som undgått att jag haft ett par jobbiga månader bakom mig och att det fortfarande kan vara lite jobbigt då och då. Men egentligen är det inget konstigt med det. Jag gick ur ett förhållande efter över 7 år ihop. Allt annat utanför det blev plötsligt helt nytt för mig.
Till en början levde jag nästan som om ingenting hade hänt. Kanske en form av förnekelse? Verkligheten kom ikapp mig. Det fanns så mycket att fundera på. Vad händer nu? Vad vill jag? Vem är jag?
Ja, frågorna avlöste varandra och jag började ibland tvivla på mig själv. Att träffa någon ny var aldrig en prioritet för mig. Man måste nämligen hitta sig själv, innan man hittar någon annan. Inget snack om den saken.
Men jag märker av EN stor förändring på mig själv inom detta område. Den "svenska" kulturen fungerar som så att det är killen som letar tjej. Tjejer gör sig fina, ger kanske en uppskattande blick, men förväntar sig sedan att det är killen som ska ta första steget.
För mig är detta väldigt förlegat. Min tanke är att, om en tjej istället tar detta steg, så säger det väldigt mycket om henne i fråga.
Det visar självförtroende, vilja och beslutsamhet. Med tanke på att detta är några av dessa egenskaper jag värdesätter så mycket, så väljer jag att vara passiv i denna fråga. "Låt den rätte komma fram".
Man ska vara väldigt glad att man är där man är idag. Jag har ett betydelsefullt jobb, där det jag gör, gör skillnad och har en mening för väldigt många personer. Jag har ett underbart stort hus i jättefint läge, bubbelpool utomhus, två kärleksfulla katter och mina vänner är suveräna.
Allt kan gå väldigt fort. Jag minns ett ögonblick för två år sedan, som höll på att kosta mig livet. Jag stirrade enögt på den ljussignalen vid övergångsstället som precis hade slagit om till grön gubbe. Jag tog två steg ut på gatan, men såg då något i ögonvrån och rent reflexmässigt tog jag snabbt ett steg tillbaka.
I denna stund for en lastbil förbi mig i rasande fart. Jag blev smått chockad, men släppte det hela ganska fort. Men faktum är att det var där allting hade kunnat sluta. Mosad av en lastbil. Vilket sätt att säga adios till denna värld?
Samtidigt när man tänker efter, så ser man en mening med det hela. Det var inte meningen att lastbilen skulle köra på mig. Det finns något annat i framtiden för mig som gjorde att jag lyckades avvärja denna olycka.
Det sporrar en på ett sätt. Att se meningen!
Vet att många av er tänker. "Detta har han aldrig berättat innan". Nej... Det har jag inte. Händelsen berörde mig på ett personligt plan och var något som jag ville hålla för mig själv. Fråga inte varför, men så var det. Först nu väljer jag att nämna det. Och än en gång... fråga inte varför! Jag vet knappt det själv för att vara helt ärlig.
Men summan av kardemumman. Bara njut. Lev idag. Ha roligt och uppskatta det du har istället för att enbart blicka framåt och försöka uppskatta det du inte har. Det ger inget!
Kloka ord, eller inte... Vad vet jag? Men det var mina ord.
Godnatt alla! Dags att sova för mig nu. *poff*
Det är inte många som undgått att jag haft ett par jobbiga månader bakom mig och att det fortfarande kan vara lite jobbigt då och då. Men egentligen är det inget konstigt med det. Jag gick ur ett förhållande efter över 7 år ihop. Allt annat utanför det blev plötsligt helt nytt för mig.
Till en början levde jag nästan som om ingenting hade hänt. Kanske en form av förnekelse? Verkligheten kom ikapp mig. Det fanns så mycket att fundera på. Vad händer nu? Vad vill jag? Vem är jag?
Ja, frågorna avlöste varandra och jag började ibland tvivla på mig själv. Att träffa någon ny var aldrig en prioritet för mig. Man måste nämligen hitta sig själv, innan man hittar någon annan. Inget snack om den saken.
Men jag märker av EN stor förändring på mig själv inom detta område. Den "svenska" kulturen fungerar som så att det är killen som letar tjej. Tjejer gör sig fina, ger kanske en uppskattande blick, men förväntar sig sedan att det är killen som ska ta första steget.
För mig är detta väldigt förlegat. Min tanke är att, om en tjej istället tar detta steg, så säger det väldigt mycket om henne i fråga.
Det visar självförtroende, vilja och beslutsamhet. Med tanke på att detta är några av dessa egenskaper jag värdesätter så mycket, så väljer jag att vara passiv i denna fråga. "Låt den rätte komma fram".
Man ska vara väldigt glad att man är där man är idag. Jag har ett betydelsefullt jobb, där det jag gör, gör skillnad och har en mening för väldigt många personer. Jag har ett underbart stort hus i jättefint läge, bubbelpool utomhus, två kärleksfulla katter och mina vänner är suveräna.
Allt kan gå väldigt fort. Jag minns ett ögonblick för två år sedan, som höll på att kosta mig livet. Jag stirrade enögt på den ljussignalen vid övergångsstället som precis hade slagit om till grön gubbe. Jag tog två steg ut på gatan, men såg då något i ögonvrån och rent reflexmässigt tog jag snabbt ett steg tillbaka.
I denna stund for en lastbil förbi mig i rasande fart. Jag blev smått chockad, men släppte det hela ganska fort. Men faktum är att det var där allting hade kunnat sluta. Mosad av en lastbil. Vilket sätt att säga adios till denna värld?
Samtidigt när man tänker efter, så ser man en mening med det hela. Det var inte meningen att lastbilen skulle köra på mig. Det finns något annat i framtiden för mig som gjorde att jag lyckades avvärja denna olycka.
Det sporrar en på ett sätt. Att se meningen!
Vet att många av er tänker. "Detta har han aldrig berättat innan". Nej... Det har jag inte. Händelsen berörde mig på ett personligt plan och var något som jag ville hålla för mig själv. Fråga inte varför, men så var det. Först nu väljer jag att nämna det. Och än en gång... fråga inte varför! Jag vet knappt det själv för att vara helt ärlig.
Men summan av kardemumman. Bara njut. Lev idag. Ha roligt och uppskatta det du har istället för att enbart blicka framåt och försöka uppskatta det du inte har. Det ger inget!
Kloka ord, eller inte... Vad vet jag? Men det var mina ord.
Godnatt alla! Dags att sova för mig nu. *poff*
Kommentarer
Trackback
