trilenium

Klockan stod på 02:56 och jag vaknade av att något störde mig. Wilma, var min första tanke och jag sträckte rutinmässigt ut min hand för att klappa henne. Men det saknades något… en katt!

Långsamt började jag bli medveten om mina andra sinnen och det var då jag hörde det. Det där jobbiga ljudet som nog fått alla att tänka "Åhhh nej!!". Japp… korrekt! "Bzzzzzzz wiiih bzzz"
EN MYGGA!

Där ligger man i sängen, med täcket bara delvis över kroppen och med väldigt mycket hud exponerat för den här myggan. Rena buffén!

Det värsta är väl egentligen inte själva ljudet i sig. Det värsta är när ljudet tystnar!

"Har den satt sig på mig?" "Ska den sticka mig med sin äckliga snabel och suga upp mitt blod?"

Jag genomförde en kroppsskakning som kan liknas vid en alzheimerspatient och därefter satte surret igång igen. "Haha!!! Där störde jag dig mitt i maten" tänkte jag.

Problemet jag nu hade var att få tag på det där lilla krypet i ett helt mörkt sovrum.

Synen hade jag ingen nytta av, och jag ville inte tända upp sovrummet och bli bländad. I stället slöt jag mina ögon (som egentligen inte hade behövt vara öppna) och förlitade mig på ett annat sinne - Hörseln!

Alla vet ju hur det låter när en mygga närmar sig och hur ljudet tilltar… Så detta fick bli mitt vapen i denna myggjakt tänkte jag.

Mycket riktigt så hörde jag hur myggan cirkulerade över mig likt en gam över ett kadaver i öknen.

Jag försökte lokalisera myggans position med endast hörseln och när jag till slut kände mig ganska säker, så höjde jag armen snabbt och slog igen handen!

"BZZZZZZ .. … .. … "

Myggan slutade sina dagar i min hand.

Jag drog upp täckte, la mig på sidan och somnade om…. Wilma anslöt någon timme senare!