trilenium

Det var en helt vanlig morgon på senhösten. Väckarklockan väckte mig bryskt på morgonen då jag öppnade mina trötta ögon.

Några sekunder senare stod Shiva där i mörkret med sina tassar på sängkanten, längtandes efter att husse skulle stiga upp ur sängen.

Jag klappade henne ömt på huvudet, sträckte min kropp och drog bort det där varma täcket som omfamnat min kropp hela natten.

Morgon. Jobb om två timmar.

Tog en snabb titt ut genom fönstret och kunde skymta dimman som lagt sig runt huset i det sena höstmörkret.

En helt vanlig höstmorgon som vilken annan, men då visste jag inte att denna morgon inte skulle falla i glömska som så många andra.

Min morgonrutiner gick som vanligt. Hundpromenad, frukost, dusch och sedan till bilen för att köra till jobb.

Bilen startade som den skulle, trots de 5 minus som termostaten visade. Tanken på att skaffa motor- och kupévärmare slog mig då jag backade ut från utfarten.

Bilens däck knådade den hårda grusvägen då jag lämnade landet för den 7 minuter korta färden till Kristianstad och mitt jobb.

Men det var dimmigt. Rutan kändes som ett grumligt glas och jag drog på vindrutstorkaren för att få klarare sikt, även om jag visste att det var dimman.

Det hjälpte så klart inte!

Jag har alltid varit en försiktig förare och är väl snarare den som blir omkörd, än den som kör om... Denna morgon tog jag det väldigt lugnt då jag lämnade min uppfart.

Det var strax efter det allt hände...

Jag körde över järnvägen i Viby och fortsatte fram mot Brushanevägen.

Helt plötsligt smällde det till! *SMACK* Allt var över på mindre än 1 sekund, men jag förstod precis vad som hade hänt. Under bråkdelen av en sekund hann jag skymta ett ansikte som
pressades mot min framruta för att sedan åka upp över bilen.

Jag hamnade i chock! Jag blev livrädd! Jag hade inte sett något på vägen jag körde. Inte mer än det dimmiga lyset från lyktstolparna som markerade vägen där jag skulle köra.

Ingenting!!

I PANIK stannade jag bilen. Hjärtade rusade. "Vad har jag gjort!!" gick genom mitt huvud.

Då jag klev ut ur bilen och vände mitt huvud bakåt....

Nä, där var ingenting!

Inget av det jag skrev är sant, MEN det kunde ha varit!!

En gång var det nära... Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är... "BÄR REFLEX!!"

Jag hoppas att alla ska förstå hur viktigt det är att synas som gångtrafikant. "Vi" ser alla bilar, men de ser inte oss alltid. Tänk på det!

Syns man, så finns man!