trilenium

Ja, alla har vi varit med om det... Alla de tillfällen vi knyter händerna och trycker tänderna hårt mot varandra, men samtidigt ger ett sånt där falskt leende. Du förstår nog vad jag pratar om nu... Ja, just det!! STÖRANDE MOMENT I VARDAGEN!

Jag är jag och jag gör saker på mitt sätt. Låt mig framföra lite exempel för att klargöra vad jag menar.

- Att handla lunch på Domus kan vara en jävla pina rent ut sagt. Jag lyckas alltid ställa mig i fel kö, och får en alzeheimer-skadad kärring framför mig. Väl framme vid kassan vet hon knappt var hon är, vad hon har köpt eller var hennes börs är.

För just den där börsen. Den måste ju tanta börja leta efter först EFTER att kassörskan, efter 5 minuters skrikande, fått fram budskapet om vad kalaset kostade.

Och inte fan går det att betala med kort heller... Nänä... Det är alltid kontanter, och inte fan klarar de av att skilja på de olika valörerna heller.

Visst... jävligt synd om dom. Men precis som det finns en snabbkassa, så borde det fan finnas en "Pensionärskassa" eller kanske en kassa som heter "Ni som är fett dryga och tar en satans jävla tid på er helt i onödan - kassa".


Och detta jag berättade var ju bara i kassan. Men jag nämnde ju inte vad jag retar mig på väl inne i butiken!

Här kommer det. Skrikiga, snoriga och äckliga barn som placeras i sittkorgen i kundvagnen.

Fy fan alltså... Väl på plats i vagnen så förvandlas den till en "Ghostbusters-bil på utryckningen".

Snor, slemmigt och en jävla sirén som inte går att stänga av. Och det är inte bara EN vagn. Nänä... När jag kommer, i fridfullt tillstånd, så flockas dessa vagnar runt mig. Jag springer iväg och gömmer mig bakom Blå Bands såser, men nog fan hittar den en. "WIIIIÄÄÄHHHHHH" hör man i örat, och man förstår då att en av ghostbuster-bilarna har hittat en.

Sedan har man dessa personer som tror att de är helt ensamma i butiken och går omkring som om inget annat än de själva existerar. Man har stakat ut sin egen lilla väg som man hade tänkt gå, men då kommer dessa personer och klampar ut precis framför utan att ens SE MIG!

Jag känner mig som luft! Egentligen vill man höja näven och fråga "Är du helt blind ditt jävla pucko!? Vakna! Det finns fler än du här".

Men nänä... Jag är svensk! Jag får stanna upp och vänta ut sengångaren innan jag kan fortsätta. Jag visar respekt. Men vill egentligen inte.

Nä... får räcka för idag. Poff

Ligger här ensam i min säng och skriver via telefonen. Det är svårt att beskriva lugnet och tystnaden som råder. Nästan som om gud tryckt på mute på sin fjärrkontroll. Inte ens wilma, som sedvanligt lagt sig bredvid mitt huvud ikväll, låter något. Ganska ironiskt symboliserar det den känslan jag haft inombords ett tag - tystnad och en känsla av att vara övergiven. Vet att det inte är så, men känslan är kvar. Min tidigare livsdröm blev krossad helt oväntat och med det även en stor del av den person jag blivit de senaste åren.

Och det är väl just det jag måste kämpa vidare med och klara av - att hitta mig själv! Jag vet vem jag vill vara, jag vet vad jag kan, men kan inte riktigt plocka fram det. Frustrerande är bara förnamnet! Samtidigt vet jag att jag är långt ifrån ensam om denna känsla och jag har alltid haft någon att prata med vilket känns underbart bra.

Men så kommer man till den här biten. Jag trivs inte med att vara singel. Men jag vill heller inte ha bråttom bara för att man ska ha någon. Saknar dock känslan att ha den man älskar bredvid sig när man vaknar på morgonen, saknar de spontana vardagspussarna och kramarna, saknar leendet man fick då man sågs, saknar att planera in överraskningar och saknar någon att laga fina middagar åt. Små saker man tog för givet, men saknar så mycket då det inte längre är där. Så... Här är jag nu... Med resterna av mitt tidigare "perfekta" liv och ser hur smula för smula sakta försvinner, en efter en. Jag tror jag har sett vad jag vill ha, men det är inte så enkelt som att bara gå och ta...