Jag gjorde bort mig TOTALT!! Pinsamt...
Brorsan och jag pratade gamla minnen ikväll och vi kom in på en händelse som jag egentligen skulle vilja stryka ur mitt liv. Det handlar om en extremt pinsam sak, och jag borde verkligen ha tänkt efter.Jag nämnde tidigare i bloggen en f.d. klasskompis som heter Tobias. Han råkar vara inblandad i detta också...
Allt började när jag satt i mitt tonårsrum och zappade in ett program som handlade om utvecklingsstörda. Det är egentligen inget jag brukar skratta åt och kanske inget man ska ha kul åt, men den kvällen kunde jag inte hålla mig för skratt. Och visst... man får väl skratta åt allt om man vill.
Den här personen på TV placerades vid ett trumset och började "spela" och "sjunga" Lovefool med Cardigans.
Jag minns att chipset i min hand, stannade mellan läpparna och att mina ögon blev stora som globen. Därefter började jag fnittra likt en tonårsflicka med rosa tuggummi.
Personen i fråga sjöng... "LööööööÖÖÖveee MIII LAAAÖÖÖVE MEEE"... Och så fortsatte det. Lite omogen som jag kanske var då, så tyckte jag att detta var hysteriskt roligt!!
Såå... dagen efter i skolan, då jag satt i korridoren väntandes på nästa lektion, så var jag tvungen att dela med mig om min roliga upplevelse kvällen innan för Tobias.
Jag sa: TOBIAS TOBIAS!! Du skulle sett på TV igår. HAHAHAHA!!! Där satt en utvecklingsstörd som skulle sjunga Lovefool. Det lät så jäääääävla roligt!! HAHAHA!!! Typ så här "Löööööööooove MEEE Löööveeeee MIIIIII"
Jag spelade också lufttrummor samtidigt som jag berättade om denna hysteriskt roliga upplevelse.
Men det var något som inte var som det skulle. Tobias log mot mig, med uppspärrade ögon, och jag kunde ana ett svagt "Scchhhh".
Det var dock något som inte gick in för mig, så jag fortsatte med mina lufttrummor och "LÖÖÖÖÖÖVEEE MEEE".
Hur som helst så fortsatte vi strax därefter in mot klassrummet där nästa lektion väntade. På vägen dit fick jag väldigt ont på min övre högra arm. Tobbe slog mig där, och drog iväg mig till sidan och sa:
"Shit... Vet du inte??"
"Vet vad??" undrade jag...
Tjejen som satt bredvid dig när du sjöng (en klasskompis) har ju en utvecklingsstörd bror.
Jag blev paff. Röd i ansiktet. Kände så otroligt dåligt samvete. Borde ha tänkt mig för, men man lärde sig något av det hela.
*poff*
Ska jag, eller inte??
Först och främst ett tack till alla er som kommenterat och konstigt nog gillar att läsa min blogg.Känns kul att ens tankar, känslor och skrift uppskattas. Tack till er!! (ni andra kan dra åt he**"#!") Skojar bara... ;)
Nu till lite information som du kanske inte kände till om mig. Spännande, eller hur? *trumvirvel*
Jag har de senaste veckorna funderat väldigt mycket att ta upp en hobby som jag haft hela livet. Masturbering tänker du, fel säger jag. Det här handlar om stämband, takt och musik.
Visst låter man som en naiv idol-deltagare, men jag vill ta hobby-nivån ett steg högre på stegen.
Under gymnasietiden var jag med i ett band som hette KAMP, vars namn sedan ändrades till OCEAN. KAMP lät lite väl bryskt och kunde ju faktiskt associeras med något annat trots det faktum att det betydde något helt annat, nämligen - Kristian Anders Mattias Patrik.
Våra låtar spelades på en hel del diskotek och låtarna togs emot väldigt bra. Vi var med i radio och bl.a. spelplats Skåne. (woow) ;).
Skola, flickvänner och lite annat gjorde att det hela dog ut till slut, men det innebär inte att intresset har gjort det.
Därför funderar jag väldigt allvarligt på att köpa en ordentlig kondensatormikrofon. Det är inte sådana mikrofoner, som man köper på Kjell & Company, eller som ingår vid köp av en Kalle Anka-tidning.
Skillnaden är enorm, och jag tror jag ska köpa en. Jag har avvaktat, eftersom jag ville känna efter om det bara var en tillfällig känsla jag fått, men nu efter flera veckor av så kallad "mikrofonångest", så börjar det nog närma sig. Men jag är inte där riktigt än.
Bild på tilltänkt mikrofon är infogat högre upp. Du har nog inte missat den... ;)
*poff*
Dagens inköp av kläder på Ullared...
Skjorta: 99 kr. Är ju inne med rutigt och jag tyckte den var riktigt snygg.
Koftan var ett klipp, och härlig nu till hösten. 169 kr. Köpte passande halsduk att svepa runt mig kalla vinterdagar. 49 kr.
Jeans. De enda som jag tyckte var vettiga ur sortimentet, 199 kr.
Stickat funkar alltid. Otroligt skön. 129 kr.
T-shirt (49 kr) och jeans. En klassiker som alltid fungererar.
129 kr. Skönt om vardagarna
Knasiga och elaka saker man gjorde som liten...
Som liten hade man livlig fantasi och trodde nästan på allt! Lite smakprov följer...- Drog i en skabbig, halvmurken pinne som stack upp från marken, och trodde att den kunde styra molnen.
- Blandade egen bumbibärssaft som bestod av röda- och svarta vinbär och trodde på riktigt att man skulle bli superstark.
- Lyssnade på "Jakten på den försvunna skatten" om och om igen på kassetband, och var helt övertygad om att skatten var nergrävd någonstans på dagisområdet.
- Att de tyska tunnelbanetågen i Hannover stannade om man tryckte på en "grop" vid rutan.
- Trodde att kastanjer inte skulle ge märken på bilar då man kastade på dom.
- Slukade en hel flaska ketchup, sprang upp på backen bakom huset, och försökte spruta eld likt Katla i Bröderna Lejonhjärta.
- "Jag är Lingonsylt". Kommer tyvärr inte utveckla detta. Alldeles för sjukt...
- slängde ut alla kläder och leksaker genom fönstret från ovanvåningen... ner på gräsmattan. För mamma hade sagt att vi inte fick gå ut och leka, när allt ligger på golvet. Efter kontroll av rummet fick man godkänt...
- Försökte nalla på pepparkakshuset, men mamma kom på oss och sa i barsk ton "Hur kan ni sitta här nere och äta upp Pepparkakshuset??" Vi ställde tillbaka det, och när hon hade gått åt vi upp det på ovanvåningen istället...
Förutom dessa "fantasier" kunde lite vardagsbus se ut som följande...
- På vintern hällde vi ut vatten i en skarp kurva och väntade tills vattnet frysit på. Under tiden kopplade vi en videokamera som filmade allt, till en tv på rummet. Där satt vi sedan och åt popcorn och chips och skrattade åt alla bilar som kanade av vägen... normalt... jag vet! ;)
- Diverse brevlådor fick besök av magnum-smällare.
- Många julgransbelysningar i grannområdet slutade oförklarligt att fungera. Huvudlampan gick ett dystert öde till mötes.
Jag vågar nog inte skriva mer än så här... ;) *poff*
Ett oförglömligt roligt minne!!
Detta var på tiden då jag spelade golf på Tomelilla GK.
En klasskompis vid namn Tobias, brorsan och jag skulle äntligen spela den där 18-hålsrundan vi snackat om i evigheter.
Vi spelade bra allihop och hade otroligt roligt under rundan. Tänk dig 3 tonårskillar, med väldigt sjuk humor, och på ett glatt humör och väldigt nära till skratt gällande allt. Det humöret var vi alla på denna dag.
Det enda störande momentet var att vi hade en två-boll bakom oss och deras bollar kittlade i ryggen på oss hela tiden.
Vi bestämde oss därför för att släppa dessa personer på hål 8. Hål 8 var ett par 3 hål, där man alltså ska nå grenen på första slaget. Ett ganska speciellt hål - till höger ett stup på 30 meter, och framför greenen en djup ravin…
Vid utslagsplatsen kom dessa herrar ikapp oss och vi sa till dom att de kunde gå före.
Tack tack, sa de artigt samtidigt som man kunde ana en viss nervositet i deras ögon. Man kände att de verkligen ville visa vad de gick för och imponera på oss.
Jag ställde mig vid min golfbag, la benen i kors och tog fram min flaska saft samtidigt som den första herren förberedde sig för att slå ut.
Då började jag suga in saft, törstig som jag var, och flaskan buktade in eftersom det blev sådant undertryck i den. Kom då på att jag inte kan släppa munnen från flaskan, eftersom det skulle kunna bli ett störande ljud för killen som precis skulle slå ut.
Nä, jag fick frysa mig i den positionen, med en inåtbuktad flaska framför ansiktet, tills dess att han hade slagit ut.
Killen koncentrerar sig, svingar och slår ett av de sämsta golfslag som någonsin registrerats på denna jord. Han träffar den längst ut på klubban och bollen åker iväg rätt åt höger nedför stupet.
I samma stund kunde jag äntligen dra ut flaskan ur min mun, och ljudet då trycket jämnades ut lät som ett "skratt man försökte dölja".
Killen vred huvudet lite mot mig, jag log bara… Tobias vände ryggen mot killarna och hade världens största leende över hela ansiktet.
Shit… detta funkar inte! Jag kan ju inte börja skratta! Synd om stackaren ju…
Men då var det dags för den andra killen. Jag bad en tyst bön att han skulle slå bra, så att fnisset och skrattet inte skulle löpa amok.
Den andra killen peggade nu upp med darrande hand. Förmodligen väldigt nervös att också misslyckas.
Tobias, Patrik och jag gav varandra en blick. Den sa allt… missar den här killen så kommer vi inte klara det. Då brister det...
Killen svingade. *smocklidock* lät det. Bollen studsade fram några meter och in i det höga gräset…
Jag bet ihop! vägrade att titta på Tobias eller Patrik. Vet vad som skulle hända om jag gjorde det. Ansträngde mig.
Hörde hur Tobias och Patrik också kämpade för att inte börja skratta.
Istället tittade jag på de båda herrarna som nu var knallröda i ansiktet. De sa "Tack, och lycka till!".
"Lycka till" lyckades jag också få ur mig… Det kunde de behöva…
Litet axplock ur talet igår på bröllopet!
Igår bytte min bror och anna ädla metaller...
Tänkte berätta om en händelse som togs upp i talet för brudparet igår...
Som liten var man väääldigt intresserad av vad ens storebror hade för sig. Man ville vara med och leka. Ja... man var som ett plåster helt enkelt, vilket nog inte uppskattades hela tiden!
Hur som helst... Thomas kom hem med en kompis och gick upp för trappan och sedan in på hans rum. Sedvanligt låg man på lur, och såg hur de gick in på rummet och låste dörren efter sig.
Detta gick ju inte för sig! Han kunde ju inte bara låsa in sig på rummet!? Hur skulle man då kunna gå till väga för att "störa honom".
Nä! Patrik och jag bestämde oss för att göra något åt detta. Vi smög fram till dörren, och läste noggrant igenom planschen med regler...
Hittade till slut en punkt man kunde köra på.
Så vi började banka på dörren och skrek "THOMAS THOMAS!!! Det står ju så här i dina regler... ENDAST SNYGGA TJEJER FÅR KOMMA IN PÅ RUMMET!! THOMAS THOMAS!! HÖÖÖÖRDE DU?? ENDAST SNYGGA TJEJER!!!".
Det blev tyst i rummet... han svarade inte... Vi tröttnade till slut, gick ner i soffan, la armarna i kors och surade.
Mamma undrade vad det var med oss och vi sa ju då som det var....
- Men herregud, utbrast mamma... Det där är Margareta! Thomas tjej som han träffar nu!
Vi blev helt stumma. Förstod ingenting. Tjejen var väl hans killkompis? Hade ju kortklippt brunt hår...
Förstod då att man hade gjort bort Thomas... en aning!
Jag ska berätta om håen i örat en annan dag... En form av fetish Thomas hade/har, som innebär att han tvångsmässigt måste dra i ens mjuka öronsnibbe och samtidigt utbrista "hååååen".
ja... låter sjukt. Det är sjukt. Han var inte helt normal...
Tänkte berätta om en händelse som togs upp i talet för brudparet igår...
Som liten var man väääldigt intresserad av vad ens storebror hade för sig. Man ville vara med och leka. Ja... man var som ett plåster helt enkelt, vilket nog inte uppskattades hela tiden!
Hur som helst... Thomas kom hem med en kompis och gick upp för trappan och sedan in på hans rum. Sedvanligt låg man på lur, och såg hur de gick in på rummet och låste dörren efter sig.
Detta gick ju inte för sig! Han kunde ju inte bara låsa in sig på rummet!? Hur skulle man då kunna gå till väga för att "störa honom".
Nä! Patrik och jag bestämde oss för att göra något åt detta. Vi smög fram till dörren, och läste noggrant igenom planschen med regler...
Hittade till slut en punkt man kunde köra på.
Så vi började banka på dörren och skrek "THOMAS THOMAS!!! Det står ju så här i dina regler... ENDAST SNYGGA TJEJER FÅR KOMMA IN PÅ RUMMET!! THOMAS THOMAS!! HÖÖÖÖRDE DU?? ENDAST SNYGGA TJEJER!!!".
Det blev tyst i rummet... han svarade inte... Vi tröttnade till slut, gick ner i soffan, la armarna i kors och surade.
Mamma undrade vad det var med oss och vi sa ju då som det var....
- Men herregud, utbrast mamma... Det där är Margareta! Thomas tjej som han träffar nu!
Vi blev helt stumma. Förstod ingenting. Tjejen var väl hans killkompis? Hade ju kortklippt brunt hår...
Förstod då att man hade gjort bort Thomas... en aning!
Jag ska berätta om håen i örat en annan dag... En form av fetish Thomas hade/har, som innebär att han tvångsmässigt måste dra i ens mjuka öronsnibbe och samtidigt utbrista "hååååen".
ja... låter sjukt. Det är sjukt. Han var inte helt normal...
Mina tvångstankar!? *ruuuh*
Det låter värre än det är. Jag har inte några hemska tvångstankar. Vissa har lindriga symptom som att göra saker två gånger. Två gånger. Det är ok! är ok!
Det som däremot inte var OK, är min gamla lärare från gymnasiet; Sven-Bertil!
Ja, bara namnet säger väl en hel del, och om någon nu som läser detta och råkar heta just "Sven-Bertil", så var allt bara ett skämt. Ibland!
Jag börjar med att Beskriva hur denna så kallade lärare såg ut. Tänk dig Mr Bean. Gör hans hår tjockt och rufsigt. Sätt på ett ännu konstigare leende. Sätt på honom en blå sliten keps. Voila!! Där har vi Sven-Bertil!
Vid lektionens start kom han alltid halvspringande, lite svagt framåtlutad, med sin mörkbruna portfölj i vänster hand. Förmodligen innehöll den inget - han ville nog bara bära på den!
Sven-Bertil led/lider av svåra tvångstankar, torgskräck och förmodligen massa andra "sjukdomar" som inte går att uttala...
Regel 1: Ett fönster ska ALLTID vara öppet i klassrummet.
Regel 2: Dörren får inte stängas.
(Sven-Bertil brukade placera papperskorgen där, så att dörren inte gick att stänga).
Ja, det gick till den grad att Filip i klassen till slut fick nog.
Eftersom dörren alltid stod på glänt passade Filip på då Sven Bertil gick på toaletten (eller käkade några av sina 34 mediciner).
Ovanför dörren placerades en till papperskorg...
2 minuter senare hörde man hur det tassades lite halvsnabbt i korridoren - med andra ord... Sven-Bertil var på väg!
Han öppnar den redan öppna dörren och får papperskorgen över huvudet. Papper vinglade omkring likt papperssvalor som fått luft under vingarna. Det blev en kort tystnad, och allas ansikten var vända mot papperskorgen på Sven-Bertils huvud.
Personligen tror jag att han fick lite klastrofobi där inne i mörkret. Helt ensam...
Några sekunder senare bröts tystnaden av ett asgarv ifrån Filip, och resten av klassen började fnittra likt tonårstjejer som precis petat sönder en rosa tuggummibubbla!
Mitt geni till bror fick nog fram den bästa kommentaren som han vräkte ur sig, utan att tänka som vanligt... "GJORDE DET ONT??"
Ja, herrejävlar... "gjorde det ont?"??? Av alla kommentarer man kan forma i sitt huvud, om man nu över huvud taget ens ska säga något, så väljer han "gjorde det ont?"!!? Hahaha!!
Jaja... Efter det halvsprang Sven-Bertil fram mot katedern och gick rakt in i griffeltavlan med en smäll. Först då tog han av sig tunnan från huvudet...
"Vad smart han är" tänkte jag...
Detta var en av mina lärare. En av mina andra är död, en är bög, en är dyslektiker, en till är död, en är inlagd på psyket, en är alkoholist, en springer in på discon och hämtar sin dotter varje helg och en var intresserad av mig...
Dessa har format mig till den jag är idag! Hahaha!! Alltså... Jag vet hur jag inte ska vara! Det får räcka. Jag säger *poff*
Det som däremot inte var OK, är min gamla lärare från gymnasiet; Sven-Bertil!
Ja, bara namnet säger väl en hel del, och om någon nu som läser detta och råkar heta just "Sven-Bertil", så var allt bara ett skämt. Ibland!
Jag börjar med att Beskriva hur denna så kallade lärare såg ut. Tänk dig Mr Bean. Gör hans hår tjockt och rufsigt. Sätt på ett ännu konstigare leende. Sätt på honom en blå sliten keps. Voila!! Där har vi Sven-Bertil!
Vid lektionens start kom han alltid halvspringande, lite svagt framåtlutad, med sin mörkbruna portfölj i vänster hand. Förmodligen innehöll den inget - han ville nog bara bära på den!
Sven-Bertil led/lider av svåra tvångstankar, torgskräck och förmodligen massa andra "sjukdomar" som inte går att uttala...
Regel 1: Ett fönster ska ALLTID vara öppet i klassrummet.
Regel 2: Dörren får inte stängas.
(Sven-Bertil brukade placera papperskorgen där, så att dörren inte gick att stänga).
Ja, det gick till den grad att Filip i klassen till slut fick nog.
Eftersom dörren alltid stod på glänt passade Filip på då Sven Bertil gick på toaletten (eller käkade några av sina 34 mediciner).
Ovanför dörren placerades en till papperskorg...
2 minuter senare hörde man hur det tassades lite halvsnabbt i korridoren - med andra ord... Sven-Bertil var på väg!
Han öppnar den redan öppna dörren och får papperskorgen över huvudet. Papper vinglade omkring likt papperssvalor som fått luft under vingarna. Det blev en kort tystnad, och allas ansikten var vända mot papperskorgen på Sven-Bertils huvud.
Personligen tror jag att han fick lite klastrofobi där inne i mörkret. Helt ensam...
Några sekunder senare bröts tystnaden av ett asgarv ifrån Filip, och resten av klassen började fnittra likt tonårstjejer som precis petat sönder en rosa tuggummibubbla!
Mitt geni till bror fick nog fram den bästa kommentaren som han vräkte ur sig, utan att tänka som vanligt... "GJORDE DET ONT??"
Ja, herrejävlar... "gjorde det ont?"??? Av alla kommentarer man kan forma i sitt huvud, om man nu över huvud taget ens ska säga något, så väljer han "gjorde det ont?"!!? Hahaha!!
Jaja... Efter det halvsprang Sven-Bertil fram mot katedern och gick rakt in i griffeltavlan med en smäll. Först då tog han av sig tunnan från huvudet...
"Vad smart han är" tänkte jag...
Detta var en av mina lärare. En av mina andra är död, en är bög, en är dyslektiker, en till är död, en är inlagd på psyket, en är alkoholist, en springer in på discon och hämtar sin dotter varje helg och en var intresserad av mig...
Dessa har format mig till den jag är idag! Hahaha!! Alltså... Jag vet hur jag inte ska vara! Det får räcka. Jag säger *poff*
Hjälp inte gamla människor!
Detta inlägg är totalt inspirerat av en kompis blogg. Då jag läste den, kom jag att tänka på en händelse för mååånga år sedan som jag måste dela med mig av.
Detta var på den tiden, då jag fortfarande levde bland bönder och tomelillaraggar i sina volvo 240!
Min bror och jag strosade försiktigt fram längs trottoaren, där nuvarande Hasse & Tage-museet ligger nu. Vi pratade om ingenting, när vi plötsligt hörde ett jämrande.
Jag lyfte blicken, och såg en gräsligt gammal gubbe stå och hålla sig fast i stolpen för ett övergångsställe! "Shit.. han är ju full som ett svin det jävla äcklet", var min första tanke.
Men jag följde honom med blicken då jag närmade mig och då sträckte han ut sin rynkiga hand mot mig och sa med darrande röst "Kkaaan pooojk möööjligen hjeeelpa maj över gaatan?".
ÅHHHH!! Varför skulle just jag komma gående nu? Kunde jag inte blivit kissnödig 2 minuter tidigare och bett att få låna toaletten på Nicklas frukt & grönt?
Nej... inte idag! Jag tvekade först att närma mig den gräsliga gubben. Men något gnagde och gnagde inom mig... Jag kunde ju inte bara lämna honom där mot metallstolpen! Tänk om ha skulle få för sig att gå över själv, och bli påkörd? Då skulle jag få läsa om det i Ystads Allehanda dagen efter, och förmodligen skulle jag få en gnutta dåligt samvete.
Plötsligt tog jag några steg mot den jämrande gubben, och då log han mot mig. Jag kunde då se hans 2 så kallade tänder. Sneda, svarta och förmodligen väldigt illaluktande....
Jag tog ett stadigt grepp om gubben, och han la sin rynkiga gamla arm omkring min hals. "Det är ju ändå bara 5-6 meter till andra sidan gatan" tänkte jag.
Såå... Jag hasade gubben med all min kraft till andra sidan gatan, tryckte honom mot stolpen på den sidan och sa "Varsågod!".
Puuhh... äntligen! Jag kommer nog till himlen var min första tanke!
Men då... "Ååååhhh... aaaahh... ooohhh!!"
What the fuck?
Gubben tittade upp från sin stolpe, vände blicken mot mig, log lite utan att solen blänkte på hans svarta tänder, och så sa han "jaaag booor baaara 50 meter åt det hållet... hjäälp!"
Han sträckte på sitt krokiga finger och jag fick en viss uppfattning vilken riktning han menade...
Jag tog åter igen ett stadigt tag om den gamle mannen, och började hasa honom i den riktning det krokiga fingret hade pekat.
Min bror stod på avstånd och bara tittade på. Tack så mycket var en tanke som slog mig, samtidigt som mannen skrek "håll hårdare, håll hårdare".
150 meter senare, 1800 kcal fattigare, kom vi fram till en träport där hans krokiga finger plötsligt pekade på. Framsidan av hans skor var nästan helt utslitna, och han bad mig banka på porten.
Jaja... hade jag redan hasat 70 kg gubbe i 150 meter kunde jag väl banka på den nedrans porten.
Jag förväntade mig inte att någon skulle öppna. Han verkade nämligen rimligen senil, och det var bara mitt dåliga samvete som fått mig att dra den här gubben längs trottoaren i 150 meter.
Men då öppnades porten och en man i 50 årsåldern sa "MEN MALTE DÅ!! Du ska ju inte ge dig ut själv. Det har vi sagt till dig!". Han tog ett fast tag om gubb.... förlåt, jag menar Malte, och gick genom porten och stängde den med en smäll.
Kvar stod jag. Inte ett tack. Ingenting. Jag tittade ner mot marken och såg min arm sträcka sig ut med handflatan uppåt. Nästan som om jag förväntade mig lite dricks. Men jag var mest häpen. Chockad.
Jag hade aldrig tidigare släpat på något så gammalt, utan att få åtminstone ett tack. Jag ska aldrig hjälpa äldre igen. ALDRIG! ;)
Svensexa & full av energi. Förklaring följer...
Som rubriken säger så är jag full av energi. Träningen har alltid varit en del av detta, men nu sedan jag började knapra lite d-vitamin känns varje dag som en härlig sommardag!
Kan bara rekommendera, och hoppas att du inte släpper tanken på att prova då du läst detta inlägg. Lägger länkarna längst ner efter denna blogg.
Helgen var en av de bästa på väldigt länge. Strålande sol, svensexa och så mycket skratt att jag harträningsvärk i käken.
Svensexan började med en möhippa. Ja, faktiskt sant. Vi killar satte anna på en åkergräsklippare och hon fick köra runt i Viby, innan hon kom fram till slutmålet på Viby idrottsplats. Väl där började hennes långa dag med lite "manliga" aktiviteter. Straffar, snickrande, golf och mycket mer. För varje kille som besegrade henne i varje gren, fick hon en snaps.
Då så! Nog om det! Men prova för fan! ;)
Helgen var en av de bästa på väldigt länge. Strålande sol, svensexa och så mycket skratt att jag harträningsvärk i käken.
Svensexan började med en möhippa. Ja, faktiskt sant. Vi killar satte anna på en åkergräsklippare och hon fick köra runt i Viby, innan hon kom fram till slutmålet på Viby idrottsplats. Väl där började hennes långa dag med lite "manliga" aktiviteter. Straffar, snickrande, golf och mycket mer. För varje kille som besegrade henne i varje gren, fick hon en snaps.
Det blev en del snapsar, och resten lämnar jag osagt! ;) Hur kul som helst iaf.
Därefter begav vi oss till en inspelningsstudio där Anna fick visa sin otroliga sångbegåvning... Kvarterets alla hundar började yla och katterna reste ragg.
Att glasrutan som avskiljde henne från oss andra höll, är ett stort mysterium för mig...
Men otroligt roligt och jag kom på mig själv att klappa i takt och rycka på axlarna under skönsången men fick hejda mig själv. Kanske började alkoholen påverka mig redan då?
Därefter bytte vi tillbaka så att vi killar fick ta hand om brorsan. Om det nu var han... DET återlämnades i tantutstyrsel med rosa peruk, strumpbyxor, klänning etc. Riktigt söt var han! *host*
Vi begav oss till Lazerdome där han lyckades med konsstycket att uppnå hela 737 poäng, jämfört med mina 10 741 poäng som visade sig räcka till seger (Hurra hurra för mig). Men brudar har inte lika lätt för sånt... hahaha!! Kommer jag säkert få äta upp en dag! ;) Sorry alla XX-kromosomer som läser detta!
Därefter bowling och sedan lekar på IP i Viby som jag på något konstigt sätt lyckades vinna till slut (Hurra hurra för mig). Ödmjuk som fan idag. Men jag är bäst på allting utom att vara sämst!
"Först upp för trappan är bäst, snyggast, vackrast, modigast, bäst på allting utom att vara sämst" var något vi bröder körde under hela vår uppväxt (och barnsligt nog fortfarande). :P
Sedan blev det utgång! Tyvärr tappade jag bort brorsan då, men fick på ryktesvägar höra att hans inre hittade en väg ut... många gånger! hahaha!!
Alltså fick han precis lagom med sprit på sin svensexa. Ett perfekt avslut! ;)
Kvällen avslutades för min del då jag hade gått o lagt mig, efter ett samtal från en person som somnade under samtalet. Förhoppningsvis inte för att jag var tråkig att prata med... hahaha!!
Jag borde inte ha lagt på.... fin mobilräkning det hade blivit. hehehe!!
Söndagen var en av de flummigaste jag varit med om. "Svampställning", bakis-tv, ordvitsar som borde förbjudas enligt svensk lag kan väl kort sammanfatta den dagen. Lämnar resten osagt! hahaha!!
Nog för idag. Take care! *poff*
------Länkar
Läs mer här! http://www.kostdoktorn.se/d-vitamin och köp här: http://www.shopping4net.se/Haelsokost/Vitaminer/A-D-E-K/Vitamin-D3-Baettre-Haelsa.htm
Vem är du? Vem är jag? Och min dag...
Ibland kan det vara bra att sätta sig, känna hur lugnet infinner sig och börja reflektera lite över sig själv.
Hur man uppfattar sig själv, behöver inte vara hur andra uppfattar dig. För så länge man håller sina känslor inne, då man tvekar att säga sin åsikt, då man är rädd för vad andra ska tycka... Det är då man lurar sin omgivning, och till en viss del sig själv.
Hur ska andra kunna veta vem du är, såvida du inte förmedlar det?
Jag tror ändå att jag är ganska bra på att våga berätta om mig själv. Mina känslor kan jag hålla för mig själv ett tag, men jag är inte rädd att berätta om dem. Vad andra tycker om mig, hoppas jag baseras på att de känner mig vilket jag faktiskt tror att folk gör.
Men för att återgå till det jag först började skriva om.
Varför är jag den jag är?
Jag tror det hänger ihop så här...
Alla gånger jag skrattat, alla gånger jag gråtit, alla gånger jag varit arg, alla gånger jag varit misstänksam, alla gånger jag känt avsky...
Allt detta tillsammans blir ett stort pussel, bit för bit, och detta pussel har en pil som visar vart man är, och vart man är på väg.
Din egen historia, dina egna erfarenheter och dina egna tolkningar av dessa erfarenheter är det som gör dig till den du är idag.
En stor anledning till att jag började blogga, lite då och då, är framförallt att jag alltid älskat att skriva.
Men för en gångs skull ska jag nu göra något, som de "vanliga" bloggarna gör - Berätta om min dag!
---------------------------
07:00 vaknade jag till det monotoma fågelkvittret. Slet upp mina ögon, stirrade i taket på Hugo (en söt spindel jag inte kan ha ihjäl).
07:15 Vaknar igen
07:20 Klappar katterna
07:30 Börjar känna att det kanske är dags att kliva upp
07:35 Känner samma sak igen
07:40 Känner åter igen samma sak, men går upp.
Strax efter åtta, då man hunnit duscha, raka sig och göra vid sig så kliver man in på jobbet.
I stort sett varje dag kastas nya uppgifter på en direkt, utan att man ens hunnit hälla i sig de första två kopparna av kaffe.
Mitt yrke är stressigt, men oftast på ett positivt sätt. Jag gillar att ha mycket att göra, såvida det inte blir på tok för mycket. Många bollar i luften, så länge man kan fånga alla är något jag lever efter.
Men på ett sätt känns det nu ändå ganska meningslöst att förklara vad man gör. Jag känner få personer som skulle förstå. För resterande skulle allt vara förvirrande. Därför får man förklara sin yrkesroll med vanliga ord. "Systemutvecklare, projektledare, programmerare etc".
Jag får fortsätta på detta en annan dag. En dag imorrn också, som det tråkiga, men tyvärr väldigt sanna ordspråket säger...
Så god natt! Imorrn är det fredag och den ska jag försöka göra till en väldigt trevlig dag.
Svensexan som väntar på lördag... ja... den skriver jag om sen. Man blir ju nästan sugen på att gifta sig! möjligen kommer jag tycka helt annorlunda efter helgens reflektioner. Vi får se helt enkelt.
Avslutar min blogg som vanligt, med ett *poff*
Hur man uppfattar sig själv, behöver inte vara hur andra uppfattar dig. För så länge man håller sina känslor inne, då man tvekar att säga sin åsikt, då man är rädd för vad andra ska tycka... Det är då man lurar sin omgivning, och till en viss del sig själv.
Hur ska andra kunna veta vem du är, såvida du inte förmedlar det?
Jag tror ändå att jag är ganska bra på att våga berätta om mig själv. Mina känslor kan jag hålla för mig själv ett tag, men jag är inte rädd att berätta om dem. Vad andra tycker om mig, hoppas jag baseras på att de känner mig vilket jag faktiskt tror att folk gör.
Men för att återgå till det jag först började skriva om.
Varför är jag den jag är?
Jag tror det hänger ihop så här...
Alla gånger jag skrattat, alla gånger jag gråtit, alla gånger jag varit arg, alla gånger jag varit misstänksam, alla gånger jag känt avsky...
Allt detta tillsammans blir ett stort pussel, bit för bit, och detta pussel har en pil som visar vart man är, och vart man är på väg.
Din egen historia, dina egna erfarenheter och dina egna tolkningar av dessa erfarenheter är det som gör dig till den du är idag.
En stor anledning till att jag började blogga, lite då och då, är framförallt att jag alltid älskat att skriva.
Men för en gångs skull ska jag nu göra något, som de "vanliga" bloggarna gör - Berätta om min dag!
---------------------------
07:00 vaknade jag till det monotoma fågelkvittret. Slet upp mina ögon, stirrade i taket på Hugo (en söt spindel jag inte kan ha ihjäl).
07:15 Vaknar igen
07:20 Klappar katterna
07:30 Börjar känna att det kanske är dags att kliva upp
07:35 Känner samma sak igen
07:40 Känner åter igen samma sak, men går upp.
Strax efter åtta, då man hunnit duscha, raka sig och göra vid sig så kliver man in på jobbet.
I stort sett varje dag kastas nya uppgifter på en direkt, utan att man ens hunnit hälla i sig de första två kopparna av kaffe.
Mitt yrke är stressigt, men oftast på ett positivt sätt. Jag gillar att ha mycket att göra, såvida det inte blir på tok för mycket. Många bollar i luften, så länge man kan fånga alla är något jag lever efter.
Men på ett sätt känns det nu ändå ganska meningslöst att förklara vad man gör. Jag känner få personer som skulle förstå. För resterande skulle allt vara förvirrande. Därför får man förklara sin yrkesroll med vanliga ord. "Systemutvecklare, projektledare, programmerare etc".
Jag får fortsätta på detta en annan dag. En dag imorrn också, som det tråkiga, men tyvärr väldigt sanna ordspråket säger...
Så god natt! Imorrn är det fredag och den ska jag försöka göra till en väldigt trevlig dag.
Svensexan som väntar på lördag... ja... den skriver jag om sen. Man blir ju nästan sugen på att gifta sig! möjligen kommer jag tycka helt annorlunda efter helgens reflektioner. Vi får se helt enkelt.
Avslutar min blogg som vanligt, med ett *poff*
En helt vanlig måndag?
Man kan välja att se det så, eller att göra något kul av måndagen istället. Visst är det roligare med helg då
man oftast kan planera hela dagen efter vad man själv vill göra, men rutiner är något som varje människa behöver. Det blir en form av trygghet och alla söker detta i någon mån.
Vid frågan "Vad ska du göra idag?" så skulle nog 75% av svaren se ut så här
"Jobba, laga mat och slappa lite framför TV:n."
Men för tusan. Försök göra åtminstone EN sak lite annorlunda varje dag. Vardagen blir roligare så då man slänger in något nytt bland sina rutiner.
Lätt av mig att skriva, men idag har jag faktiskt planerat in just EN annorlunda sak, och det behöver inte vara något märkvärdigt egentligen. Många bäckar små som man säger. Idag ska jag t.ex. prova lite nytt i köket, för husmanskost är (ursäkta) förbannat tråkigt.
Idag ska jag även ta en sväng inom någon inredningsbutik då jag börjat tröttna på vardagsrummet i sin nuvarande fattning.
Tror det kommer gå att göra en hel del kul med lite vinylplast, maffiga "biogardiner", och kanske lite dekortegel som man hade då man bodde i lägenhet? Endast fantasin sätter gränser.
Inga stora saker, men inget jag alltid gör om vardagar.
Egentligen är det jag vill ha sagt följande: "Veckan har sju dagar. Planera inte bara för 2 av dessa dagar. Man missar för mycket då!"
man oftast kan planera hela dagen efter vad man själv vill göra, men rutiner är något som varje människa behöver. Det blir en form av trygghet och alla söker detta i någon mån.Vid frågan "Vad ska du göra idag?" så skulle nog 75% av svaren se ut så här
"Jobba, laga mat och slappa lite framför TV:n."
Men för tusan. Försök göra åtminstone EN sak lite annorlunda varje dag. Vardagen blir roligare så då man slänger in något nytt bland sina rutiner.
Lätt av mig att skriva, men idag har jag faktiskt planerat in just EN annorlunda sak, och det behöver inte vara något märkvärdigt egentligen. Många bäckar små som man säger. Idag ska jag t.ex. prova lite nytt i köket, för husmanskost är (ursäkta) förbannat tråkigt.
Idag ska jag även ta en sväng inom någon inredningsbutik då jag börjat tröttna på vardagsrummet i sin nuvarande fattning.
Tror det kommer gå att göra en hel del kul med lite vinylplast, maffiga "biogardiner", och kanske lite dekortegel som man hade då man bodde i lägenhet? Endast fantasin sätter gränser.
Inga stora saker, men inget jag alltid gör om vardagar.
Egentligen är det jag vill ha sagt följande: "Veckan har sju dagar. Planera inte bara för 2 av dessa dagar. Man missar för mycket då!"
Något jag aldrig berättat för någon...
Ni vet den där gnistan? Den man har ibland. Man ska erövra världen, allt är så enkelt, allt går ens väg och livet känns bara helt underbart!
Det är inte många som undgått att jag haft ett par jobbiga månader bakom mig och att det fortfarande kan vara lite jobbigt då och då. Men egentligen är det inget konstigt med det. Jag gick ur ett förhållande efter över 7 år ihop. Allt annat utanför det blev plötsligt helt nytt för mig.
Till en början levde jag nästan som om ingenting hade hänt. Kanske en form av förnekelse? Verkligheten kom ikapp mig. Det fanns så mycket att fundera på. Vad händer nu? Vad vill jag? Vem är jag?
Ja, frågorna avlöste varandra och jag började ibland tvivla på mig själv. Att träffa någon ny var aldrig en prioritet för mig. Man måste nämligen hitta sig själv, innan man hittar någon annan. Inget snack om den saken.
Men jag märker av EN stor förändring på mig själv inom detta område. Den "svenska" kulturen fungerar som så att det är killen som letar tjej. Tjejer gör sig fina, ger kanske en uppskattande blick, men förväntar sig sedan att det är killen som ska ta första steget.
För mig är detta väldigt förlegat. Min tanke är att, om en tjej istället tar detta steg, så säger det väldigt mycket om henne i fråga.
Det visar självförtroende, vilja och beslutsamhet. Med tanke på att detta är några av dessa egenskaper jag värdesätter så mycket, så väljer jag att vara passiv i denna fråga. "Låt den rätte komma fram".
Man ska vara väldigt glad att man är där man är idag. Jag har ett betydelsefullt jobb, där det jag gör, gör skillnad och har en mening för väldigt många personer. Jag har ett underbart stort hus i jättefint läge, bubbelpool utomhus, två kärleksfulla katter och mina vänner är suveräna.
Allt kan gå väldigt fort. Jag minns ett ögonblick för två år sedan, som höll på att kosta mig livet. Jag stirrade enögt på den ljussignalen vid övergångsstället som precis hade slagit om till grön gubbe. Jag tog två steg ut på gatan, men såg då något i ögonvrån och rent reflexmässigt tog jag snabbt ett steg tillbaka.
I denna stund for en lastbil förbi mig i rasande fart. Jag blev smått chockad, men släppte det hela ganska fort. Men faktum är att det var där allting hade kunnat sluta. Mosad av en lastbil. Vilket sätt att säga adios till denna värld?
Samtidigt när man tänker efter, så ser man en mening med det hela. Det var inte meningen att lastbilen skulle köra på mig. Det finns något annat i framtiden för mig som gjorde att jag lyckades avvärja denna olycka.
Det sporrar en på ett sätt. Att se meningen!
Vet att många av er tänker. "Detta har han aldrig berättat innan". Nej... Det har jag inte. Händelsen berörde mig på ett personligt plan och var något som jag ville hålla för mig själv. Fråga inte varför, men så var det. Först nu väljer jag att nämna det. Och än en gång... fråga inte varför! Jag vet knappt det själv för att vara helt ärlig.
Men summan av kardemumman. Bara njut. Lev idag. Ha roligt och uppskatta det du har istället för att enbart blicka framåt och försöka uppskatta det du inte har. Det ger inget!
Kloka ord, eller inte... Vad vet jag? Men det var mina ord.
Godnatt alla! Dags att sova för mig nu. *poff*
Det är inte många som undgått att jag haft ett par jobbiga månader bakom mig och att det fortfarande kan vara lite jobbigt då och då. Men egentligen är det inget konstigt med det. Jag gick ur ett förhållande efter över 7 år ihop. Allt annat utanför det blev plötsligt helt nytt för mig.
Till en början levde jag nästan som om ingenting hade hänt. Kanske en form av förnekelse? Verkligheten kom ikapp mig. Det fanns så mycket att fundera på. Vad händer nu? Vad vill jag? Vem är jag?
Ja, frågorna avlöste varandra och jag började ibland tvivla på mig själv. Att träffa någon ny var aldrig en prioritet för mig. Man måste nämligen hitta sig själv, innan man hittar någon annan. Inget snack om den saken.
Men jag märker av EN stor förändring på mig själv inom detta område. Den "svenska" kulturen fungerar som så att det är killen som letar tjej. Tjejer gör sig fina, ger kanske en uppskattande blick, men förväntar sig sedan att det är killen som ska ta första steget.
För mig är detta väldigt förlegat. Min tanke är att, om en tjej istället tar detta steg, så säger det väldigt mycket om henne i fråga.
Det visar självförtroende, vilja och beslutsamhet. Med tanke på att detta är några av dessa egenskaper jag värdesätter så mycket, så väljer jag att vara passiv i denna fråga. "Låt den rätte komma fram".
Man ska vara väldigt glad att man är där man är idag. Jag har ett betydelsefullt jobb, där det jag gör, gör skillnad och har en mening för väldigt många personer. Jag har ett underbart stort hus i jättefint läge, bubbelpool utomhus, två kärleksfulla katter och mina vänner är suveräna.
Allt kan gå väldigt fort. Jag minns ett ögonblick för två år sedan, som höll på att kosta mig livet. Jag stirrade enögt på den ljussignalen vid övergångsstället som precis hade slagit om till grön gubbe. Jag tog två steg ut på gatan, men såg då något i ögonvrån och rent reflexmässigt tog jag snabbt ett steg tillbaka.
I denna stund for en lastbil förbi mig i rasande fart. Jag blev smått chockad, men släppte det hela ganska fort. Men faktum är att det var där allting hade kunnat sluta. Mosad av en lastbil. Vilket sätt att säga adios till denna värld?
Samtidigt när man tänker efter, så ser man en mening med det hela. Det var inte meningen att lastbilen skulle köra på mig. Det finns något annat i framtiden för mig som gjorde att jag lyckades avvärja denna olycka.
Det sporrar en på ett sätt. Att se meningen!
Vet att många av er tänker. "Detta har han aldrig berättat innan". Nej... Det har jag inte. Händelsen berörde mig på ett personligt plan och var något som jag ville hålla för mig själv. Fråga inte varför, men så var det. Först nu väljer jag att nämna det. Och än en gång... fråga inte varför! Jag vet knappt det själv för att vara helt ärlig.
Men summan av kardemumman. Bara njut. Lev idag. Ha roligt och uppskatta det du har istället för att enbart blicka framåt och försöka uppskatta det du inte har. Det ger inget!
Kloka ord, eller inte... Vad vet jag? Men det var mina ord.
Godnatt alla! Dags att sova för mig nu. *poff*
