Hjälp inte gamla människor!
Detta inlägg är totalt inspirerat av en kompis blogg. Då jag läste den, kom jag att tänka på en händelse för mååånga år sedan som jag måste dela med mig av.
Detta var på den tiden, då jag fortfarande levde bland bönder och tomelillaraggar i sina volvo 240!
Min bror och jag strosade försiktigt fram längs trottoaren, där nuvarande Hasse & Tage-museet ligger nu. Vi pratade om ingenting, när vi plötsligt hörde ett jämrande.
Jag lyfte blicken, och såg en gräsligt gammal gubbe stå och hålla sig fast i stolpen för ett övergångsställe! "Shit.. han är ju full som ett svin det jävla äcklet", var min första tanke.
Men jag följde honom med blicken då jag närmade mig och då sträckte han ut sin rynkiga hand mot mig och sa med darrande röst "Kkaaan pooojk möööjligen hjeeelpa maj över gaatan?".
ÅHHHH!! Varför skulle just jag komma gående nu? Kunde jag inte blivit kissnödig 2 minuter tidigare och bett att få låna toaletten på Nicklas frukt & grönt?
Nej... inte idag! Jag tvekade först att närma mig den gräsliga gubben. Men något gnagde och gnagde inom mig... Jag kunde ju inte bara lämna honom där mot metallstolpen! Tänk om ha skulle få för sig att gå över själv, och bli påkörd? Då skulle jag få läsa om det i Ystads Allehanda dagen efter, och förmodligen skulle jag få en gnutta dåligt samvete.
Plötsligt tog jag några steg mot den jämrande gubben, och då log han mot mig. Jag kunde då se hans 2 så kallade tänder. Sneda, svarta och förmodligen väldigt illaluktande....
Jag tog ett stadigt grepp om gubben, och han la sin rynkiga gamla arm omkring min hals. "Det är ju ändå bara 5-6 meter till andra sidan gatan" tänkte jag.
Såå... Jag hasade gubben med all min kraft till andra sidan gatan, tryckte honom mot stolpen på den sidan och sa "Varsågod!".
Puuhh... äntligen! Jag kommer nog till himlen var min första tanke!
Men då... "Ååååhhh... aaaahh... ooohhh!!"
What the fuck?
Gubben tittade upp från sin stolpe, vände blicken mot mig, log lite utan att solen blänkte på hans svarta tänder, och så sa han "jaaag booor baaara 50 meter åt det hållet... hjäälp!"
Han sträckte på sitt krokiga finger och jag fick en viss uppfattning vilken riktning han menade...
Jag tog åter igen ett stadigt tag om den gamle mannen, och började hasa honom i den riktning det krokiga fingret hade pekat.
Min bror stod på avstånd och bara tittade på. Tack så mycket var en tanke som slog mig, samtidigt som mannen skrek "håll hårdare, håll hårdare".
150 meter senare, 1800 kcal fattigare, kom vi fram till en träport där hans krokiga finger plötsligt pekade på. Framsidan av hans skor var nästan helt utslitna, och han bad mig banka på porten.
Jaja... hade jag redan hasat 70 kg gubbe i 150 meter kunde jag väl banka på den nedrans porten.
Jag förväntade mig inte att någon skulle öppna. Han verkade nämligen rimligen senil, och det var bara mitt dåliga samvete som fått mig att dra den här gubben längs trottoaren i 150 meter.
Men då öppnades porten och en man i 50 årsåldern sa "MEN MALTE DÅ!! Du ska ju inte ge dig ut själv. Det har vi sagt till dig!". Han tog ett fast tag om gubb.... förlåt, jag menar Malte, och gick genom porten och stängde den med en smäll.
Kvar stod jag. Inte ett tack. Ingenting. Jag tittade ner mot marken och såg min arm sträcka sig ut med handflatan uppåt. Nästan som om jag förväntade mig lite dricks. Men jag var mest häpen. Chockad.
Jag hade aldrig tidigare släpat på något så gammalt, utan att få åtminstone ett tack. Jag ska aldrig hjälpa äldre igen. ALDRIG! ;)
Svensexa & full av energi. Förklaring följer...
Som rubriken säger så är jag full av energi. Träningen har alltid varit en del av detta, men nu sedan jag började knapra lite d-vitamin känns varje dag som en härlig sommardag!
Kan bara rekommendera, och hoppas att du inte släpper tanken på att prova då du läst detta inlägg. Lägger länkarna längst ner efter denna blogg.
Helgen var en av de bästa på väldigt länge. Strålande sol, svensexa och så mycket skratt att jag harträningsvärk i käken.
Svensexan började med en möhippa. Ja, faktiskt sant. Vi killar satte anna på en åkergräsklippare och hon fick köra runt i Viby, innan hon kom fram till slutmålet på Viby idrottsplats. Väl där började hennes långa dag med lite "manliga" aktiviteter. Straffar, snickrande, golf och mycket mer. För varje kille som besegrade henne i varje gren, fick hon en snaps.
Då så! Nog om det! Men prova för fan! ;)
Helgen var en av de bästa på väldigt länge. Strålande sol, svensexa och så mycket skratt att jag harträningsvärk i käken.
Svensexan började med en möhippa. Ja, faktiskt sant. Vi killar satte anna på en åkergräsklippare och hon fick köra runt i Viby, innan hon kom fram till slutmålet på Viby idrottsplats. Väl där började hennes långa dag med lite "manliga" aktiviteter. Straffar, snickrande, golf och mycket mer. För varje kille som besegrade henne i varje gren, fick hon en snaps.
Det blev en del snapsar, och resten lämnar jag osagt! ;) Hur kul som helst iaf.
Därefter begav vi oss till en inspelningsstudio där Anna fick visa sin otroliga sångbegåvning... Kvarterets alla hundar började yla och katterna reste ragg.
Att glasrutan som avskiljde henne från oss andra höll, är ett stort mysterium för mig...
Men otroligt roligt och jag kom på mig själv att klappa i takt och rycka på axlarna under skönsången men fick hejda mig själv. Kanske började alkoholen påverka mig redan då?
Därefter bytte vi tillbaka så att vi killar fick ta hand om brorsan. Om det nu var han... DET återlämnades i tantutstyrsel med rosa peruk, strumpbyxor, klänning etc. Riktigt söt var han! *host*
Vi begav oss till Lazerdome där han lyckades med konsstycket att uppnå hela 737 poäng, jämfört med mina 10 741 poäng som visade sig räcka till seger (Hurra hurra för mig). Men brudar har inte lika lätt för sånt... hahaha!! Kommer jag säkert få äta upp en dag! ;) Sorry alla XX-kromosomer som läser detta!
Därefter bowling och sedan lekar på IP i Viby som jag på något konstigt sätt lyckades vinna till slut (Hurra hurra för mig). Ödmjuk som fan idag. Men jag är bäst på allting utom att vara sämst!
"Först upp för trappan är bäst, snyggast, vackrast, modigast, bäst på allting utom att vara sämst" var något vi bröder körde under hela vår uppväxt (och barnsligt nog fortfarande). :P
Sedan blev det utgång! Tyvärr tappade jag bort brorsan då, men fick på ryktesvägar höra att hans inre hittade en väg ut... många gånger! hahaha!!
Alltså fick han precis lagom med sprit på sin svensexa. Ett perfekt avslut! ;)
Kvällen avslutades för min del då jag hade gått o lagt mig, efter ett samtal från en person som somnade under samtalet. Förhoppningsvis inte för att jag var tråkig att prata med... hahaha!!
Jag borde inte ha lagt på.... fin mobilräkning det hade blivit. hehehe!!
Söndagen var en av de flummigaste jag varit med om. "Svampställning", bakis-tv, ordvitsar som borde förbjudas enligt svensk lag kan väl kort sammanfatta den dagen. Lämnar resten osagt! hahaha!!
Nog för idag. Take care! *poff*
------Länkar
Läs mer här! http://www.kostdoktorn.se/d-vitamin och köp här: http://www.shopping4net.se/Haelsokost/Vitaminer/A-D-E-K/Vitamin-D3-Baettre-Haelsa.htm
Vem är du? Vem är jag? Och min dag...
Ibland kan det vara bra att sätta sig, känna hur lugnet infinner sig och börja reflektera lite över sig själv.
Hur man uppfattar sig själv, behöver inte vara hur andra uppfattar dig. För så länge man håller sina känslor inne, då man tvekar att säga sin åsikt, då man är rädd för vad andra ska tycka... Det är då man lurar sin omgivning, och till en viss del sig själv.
Hur ska andra kunna veta vem du är, såvida du inte förmedlar det?
Jag tror ändå att jag är ganska bra på att våga berätta om mig själv. Mina känslor kan jag hålla för mig själv ett tag, men jag är inte rädd att berätta om dem. Vad andra tycker om mig, hoppas jag baseras på att de känner mig vilket jag faktiskt tror att folk gör.
Men för att återgå till det jag först började skriva om.
Varför är jag den jag är?
Jag tror det hänger ihop så här...
Alla gånger jag skrattat, alla gånger jag gråtit, alla gånger jag varit arg, alla gånger jag varit misstänksam, alla gånger jag känt avsky...
Allt detta tillsammans blir ett stort pussel, bit för bit, och detta pussel har en pil som visar vart man är, och vart man är på väg.
Din egen historia, dina egna erfarenheter och dina egna tolkningar av dessa erfarenheter är det som gör dig till den du är idag.
En stor anledning till att jag började blogga, lite då och då, är framförallt att jag alltid älskat att skriva.
Men för en gångs skull ska jag nu göra något, som de "vanliga" bloggarna gör - Berätta om min dag!
---------------------------
07:00 vaknade jag till det monotoma fågelkvittret. Slet upp mina ögon, stirrade i taket på Hugo (en söt spindel jag inte kan ha ihjäl).
07:15 Vaknar igen
07:20 Klappar katterna
07:30 Börjar känna att det kanske är dags att kliva upp
07:35 Känner samma sak igen
07:40 Känner åter igen samma sak, men går upp.
Strax efter åtta, då man hunnit duscha, raka sig och göra vid sig så kliver man in på jobbet.
I stort sett varje dag kastas nya uppgifter på en direkt, utan att man ens hunnit hälla i sig de första två kopparna av kaffe.
Mitt yrke är stressigt, men oftast på ett positivt sätt. Jag gillar att ha mycket att göra, såvida det inte blir på tok för mycket. Många bollar i luften, så länge man kan fånga alla är något jag lever efter.
Men på ett sätt känns det nu ändå ganska meningslöst att förklara vad man gör. Jag känner få personer som skulle förstå. För resterande skulle allt vara förvirrande. Därför får man förklara sin yrkesroll med vanliga ord. "Systemutvecklare, projektledare, programmerare etc".
Jag får fortsätta på detta en annan dag. En dag imorrn också, som det tråkiga, men tyvärr väldigt sanna ordspråket säger...
Så god natt! Imorrn är det fredag och den ska jag försöka göra till en väldigt trevlig dag.
Svensexan som väntar på lördag... ja... den skriver jag om sen. Man blir ju nästan sugen på att gifta sig! möjligen kommer jag tycka helt annorlunda efter helgens reflektioner. Vi får se helt enkelt.
Avslutar min blogg som vanligt, med ett *poff*
Hur man uppfattar sig själv, behöver inte vara hur andra uppfattar dig. För så länge man håller sina känslor inne, då man tvekar att säga sin åsikt, då man är rädd för vad andra ska tycka... Det är då man lurar sin omgivning, och till en viss del sig själv.
Hur ska andra kunna veta vem du är, såvida du inte förmedlar det?
Jag tror ändå att jag är ganska bra på att våga berätta om mig själv. Mina känslor kan jag hålla för mig själv ett tag, men jag är inte rädd att berätta om dem. Vad andra tycker om mig, hoppas jag baseras på att de känner mig vilket jag faktiskt tror att folk gör.
Men för att återgå till det jag först började skriva om.
Varför är jag den jag är?
Jag tror det hänger ihop så här...
Alla gånger jag skrattat, alla gånger jag gråtit, alla gånger jag varit arg, alla gånger jag varit misstänksam, alla gånger jag känt avsky...
Allt detta tillsammans blir ett stort pussel, bit för bit, och detta pussel har en pil som visar vart man är, och vart man är på väg.
Din egen historia, dina egna erfarenheter och dina egna tolkningar av dessa erfarenheter är det som gör dig till den du är idag.
En stor anledning till att jag började blogga, lite då och då, är framförallt att jag alltid älskat att skriva.
Men för en gångs skull ska jag nu göra något, som de "vanliga" bloggarna gör - Berätta om min dag!
---------------------------
07:00 vaknade jag till det monotoma fågelkvittret. Slet upp mina ögon, stirrade i taket på Hugo (en söt spindel jag inte kan ha ihjäl).
07:15 Vaknar igen
07:20 Klappar katterna
07:30 Börjar känna att det kanske är dags att kliva upp
07:35 Känner samma sak igen
07:40 Känner åter igen samma sak, men går upp.
Strax efter åtta, då man hunnit duscha, raka sig och göra vid sig så kliver man in på jobbet.
I stort sett varje dag kastas nya uppgifter på en direkt, utan att man ens hunnit hälla i sig de första två kopparna av kaffe.
Mitt yrke är stressigt, men oftast på ett positivt sätt. Jag gillar att ha mycket att göra, såvida det inte blir på tok för mycket. Många bollar i luften, så länge man kan fånga alla är något jag lever efter.
Men på ett sätt känns det nu ändå ganska meningslöst att förklara vad man gör. Jag känner få personer som skulle förstå. För resterande skulle allt vara förvirrande. Därför får man förklara sin yrkesroll med vanliga ord. "Systemutvecklare, projektledare, programmerare etc".
Jag får fortsätta på detta en annan dag. En dag imorrn också, som det tråkiga, men tyvärr väldigt sanna ordspråket säger...
Så god natt! Imorrn är det fredag och den ska jag försöka göra till en väldigt trevlig dag.
Svensexan som väntar på lördag... ja... den skriver jag om sen. Man blir ju nästan sugen på att gifta sig! möjligen kommer jag tycka helt annorlunda efter helgens reflektioner. Vi får se helt enkelt.
Avslutar min blogg som vanligt, med ett *poff*
En helt vanlig måndag?
Man kan välja att se det så, eller att göra något kul av måndagen istället. Visst är det roligare med helg då
man oftast kan planera hela dagen efter vad man själv vill göra, men rutiner är något som varje människa behöver. Det blir en form av trygghet och alla söker detta i någon mån.
Vid frågan "Vad ska du göra idag?" så skulle nog 75% av svaren se ut så här
"Jobba, laga mat och slappa lite framför TV:n."
Men för tusan. Försök göra åtminstone EN sak lite annorlunda varje dag. Vardagen blir roligare så då man slänger in något nytt bland sina rutiner.
Lätt av mig att skriva, men idag har jag faktiskt planerat in just EN annorlunda sak, och det behöver inte vara något märkvärdigt egentligen. Många bäckar små som man säger. Idag ska jag t.ex. prova lite nytt i köket, för husmanskost är (ursäkta) förbannat tråkigt.
Idag ska jag även ta en sväng inom någon inredningsbutik då jag börjat tröttna på vardagsrummet i sin nuvarande fattning.
Tror det kommer gå att göra en hel del kul med lite vinylplast, maffiga "biogardiner", och kanske lite dekortegel som man hade då man bodde i lägenhet? Endast fantasin sätter gränser.
Inga stora saker, men inget jag alltid gör om vardagar.
Egentligen är det jag vill ha sagt följande: "Veckan har sju dagar. Planera inte bara för 2 av dessa dagar. Man missar för mycket då!"
man oftast kan planera hela dagen efter vad man själv vill göra, men rutiner är något som varje människa behöver. Det blir en form av trygghet och alla söker detta i någon mån.Vid frågan "Vad ska du göra idag?" så skulle nog 75% av svaren se ut så här
"Jobba, laga mat och slappa lite framför TV:n."
Men för tusan. Försök göra åtminstone EN sak lite annorlunda varje dag. Vardagen blir roligare så då man slänger in något nytt bland sina rutiner.
Lätt av mig att skriva, men idag har jag faktiskt planerat in just EN annorlunda sak, och det behöver inte vara något märkvärdigt egentligen. Många bäckar små som man säger. Idag ska jag t.ex. prova lite nytt i köket, för husmanskost är (ursäkta) förbannat tråkigt.
Idag ska jag även ta en sväng inom någon inredningsbutik då jag börjat tröttna på vardagsrummet i sin nuvarande fattning.
Tror det kommer gå att göra en hel del kul med lite vinylplast, maffiga "biogardiner", och kanske lite dekortegel som man hade då man bodde i lägenhet? Endast fantasin sätter gränser.
Inga stora saker, men inget jag alltid gör om vardagar.
Egentligen är det jag vill ha sagt följande: "Veckan har sju dagar. Planera inte bara för 2 av dessa dagar. Man missar för mycket då!"
Något jag aldrig berättat för någon...
Ni vet den där gnistan? Den man har ibland. Man ska erövra världen, allt är så enkelt, allt går ens väg och livet känns bara helt underbart!
Det är inte många som undgått att jag haft ett par jobbiga månader bakom mig och att det fortfarande kan vara lite jobbigt då och då. Men egentligen är det inget konstigt med det. Jag gick ur ett förhållande efter över 7 år ihop. Allt annat utanför det blev plötsligt helt nytt för mig.
Till en början levde jag nästan som om ingenting hade hänt. Kanske en form av förnekelse? Verkligheten kom ikapp mig. Det fanns så mycket att fundera på. Vad händer nu? Vad vill jag? Vem är jag?
Ja, frågorna avlöste varandra och jag började ibland tvivla på mig själv. Att träffa någon ny var aldrig en prioritet för mig. Man måste nämligen hitta sig själv, innan man hittar någon annan. Inget snack om den saken.
Men jag märker av EN stor förändring på mig själv inom detta område. Den "svenska" kulturen fungerar som så att det är killen som letar tjej. Tjejer gör sig fina, ger kanske en uppskattande blick, men förväntar sig sedan att det är killen som ska ta första steget.
För mig är detta väldigt förlegat. Min tanke är att, om en tjej istället tar detta steg, så säger det väldigt mycket om henne i fråga.
Det visar självförtroende, vilja och beslutsamhet. Med tanke på att detta är några av dessa egenskaper jag värdesätter så mycket, så väljer jag att vara passiv i denna fråga. "Låt den rätte komma fram".
Man ska vara väldigt glad att man är där man är idag. Jag har ett betydelsefullt jobb, där det jag gör, gör skillnad och har en mening för väldigt många personer. Jag har ett underbart stort hus i jättefint läge, bubbelpool utomhus, två kärleksfulla katter och mina vänner är suveräna.
Allt kan gå väldigt fort. Jag minns ett ögonblick för två år sedan, som höll på att kosta mig livet. Jag stirrade enögt på den ljussignalen vid övergångsstället som precis hade slagit om till grön gubbe. Jag tog två steg ut på gatan, men såg då något i ögonvrån och rent reflexmässigt tog jag snabbt ett steg tillbaka.
I denna stund for en lastbil förbi mig i rasande fart. Jag blev smått chockad, men släppte det hela ganska fort. Men faktum är att det var där allting hade kunnat sluta. Mosad av en lastbil. Vilket sätt att säga adios till denna värld?
Samtidigt när man tänker efter, så ser man en mening med det hela. Det var inte meningen att lastbilen skulle köra på mig. Det finns något annat i framtiden för mig som gjorde att jag lyckades avvärja denna olycka.
Det sporrar en på ett sätt. Att se meningen!
Vet att många av er tänker. "Detta har han aldrig berättat innan". Nej... Det har jag inte. Händelsen berörde mig på ett personligt plan och var något som jag ville hålla för mig själv. Fråga inte varför, men så var det. Först nu väljer jag att nämna det. Och än en gång... fråga inte varför! Jag vet knappt det själv för att vara helt ärlig.
Men summan av kardemumman. Bara njut. Lev idag. Ha roligt och uppskatta det du har istället för att enbart blicka framåt och försöka uppskatta det du inte har. Det ger inget!
Kloka ord, eller inte... Vad vet jag? Men det var mina ord.
Godnatt alla! Dags att sova för mig nu. *poff*
Det är inte många som undgått att jag haft ett par jobbiga månader bakom mig och att det fortfarande kan vara lite jobbigt då och då. Men egentligen är det inget konstigt med det. Jag gick ur ett förhållande efter över 7 år ihop. Allt annat utanför det blev plötsligt helt nytt för mig.
Till en början levde jag nästan som om ingenting hade hänt. Kanske en form av förnekelse? Verkligheten kom ikapp mig. Det fanns så mycket att fundera på. Vad händer nu? Vad vill jag? Vem är jag?
Ja, frågorna avlöste varandra och jag började ibland tvivla på mig själv. Att träffa någon ny var aldrig en prioritet för mig. Man måste nämligen hitta sig själv, innan man hittar någon annan. Inget snack om den saken.
Men jag märker av EN stor förändring på mig själv inom detta område. Den "svenska" kulturen fungerar som så att det är killen som letar tjej. Tjejer gör sig fina, ger kanske en uppskattande blick, men förväntar sig sedan att det är killen som ska ta första steget.
För mig är detta väldigt förlegat. Min tanke är att, om en tjej istället tar detta steg, så säger det väldigt mycket om henne i fråga.
Det visar självförtroende, vilja och beslutsamhet. Med tanke på att detta är några av dessa egenskaper jag värdesätter så mycket, så väljer jag att vara passiv i denna fråga. "Låt den rätte komma fram".
Man ska vara väldigt glad att man är där man är idag. Jag har ett betydelsefullt jobb, där det jag gör, gör skillnad och har en mening för väldigt många personer. Jag har ett underbart stort hus i jättefint läge, bubbelpool utomhus, två kärleksfulla katter och mina vänner är suveräna.
Allt kan gå väldigt fort. Jag minns ett ögonblick för två år sedan, som höll på att kosta mig livet. Jag stirrade enögt på den ljussignalen vid övergångsstället som precis hade slagit om till grön gubbe. Jag tog två steg ut på gatan, men såg då något i ögonvrån och rent reflexmässigt tog jag snabbt ett steg tillbaka.
I denna stund for en lastbil förbi mig i rasande fart. Jag blev smått chockad, men släppte det hela ganska fort. Men faktum är att det var där allting hade kunnat sluta. Mosad av en lastbil. Vilket sätt att säga adios till denna värld?
Samtidigt när man tänker efter, så ser man en mening med det hela. Det var inte meningen att lastbilen skulle köra på mig. Det finns något annat i framtiden för mig som gjorde att jag lyckades avvärja denna olycka.
Det sporrar en på ett sätt. Att se meningen!
Vet att många av er tänker. "Detta har han aldrig berättat innan". Nej... Det har jag inte. Händelsen berörde mig på ett personligt plan och var något som jag ville hålla för mig själv. Fråga inte varför, men så var det. Först nu väljer jag att nämna det. Och än en gång... fråga inte varför! Jag vet knappt det själv för att vara helt ärlig.
Men summan av kardemumman. Bara njut. Lev idag. Ha roligt och uppskatta det du har istället för att enbart blicka framåt och försöka uppskatta det du inte har. Det ger inget!
Kloka ord, eller inte... Vad vet jag? Men det var mina ord.
Godnatt alla! Dags att sova för mig nu. *poff*
Störande moment i min vardag!
Ja, alla har vi varit med om det... Alla de tillfällen vi knyter händerna och trycker tänderna hårt mot varandra, men samtidigt ger ett sånt där falskt leende. Du förstår nog vad jag pratar om nu... Ja, just det!! STÖRANDE MOMENT I VARDAGEN!
Jag är jag och jag gör saker på mitt sätt. Låt mig framföra lite exempel för att klargöra vad jag menar.
- Att handla lunch på Domus kan vara en jävla pina rent ut sagt. Jag lyckas alltid ställa mig i fel kö, och får en alzeheimer-skadad kärring framför mig. Väl framme vid kassan vet hon knappt var hon är, vad hon har köpt eller var hennes börs är.
För just den där börsen. Den måste ju tanta börja leta efter först EFTER att kassörskan, efter 5 minuters skrikande, fått fram budskapet om vad kalaset kostade.
Och inte fan går det att betala med kort heller... Nänä... Det är alltid kontanter, och inte fan klarar de av att skilja på de olika valörerna heller.
Visst... jävligt synd om dom. Men precis som det finns en snabbkassa, så borde det fan finnas en "Pensionärskassa" eller kanske en kassa som heter "Ni som är fett dryga och tar en satans jävla tid på er helt i onödan - kassa".
Och detta jag berättade var ju bara i kassan. Men jag nämnde ju inte vad jag retar mig på väl inne i butiken!
Här kommer det. Skrikiga, snoriga och äckliga barn som placeras i sittkorgen i kundvagnen.
Fy fan alltså... Väl på plats i vagnen så förvandlas den till en "Ghostbusters-bil på utryckningen".
Snor, slemmigt och en jävla sirén som inte går att stänga av. Och det är inte bara EN vagn. Nänä... När jag kommer, i fridfullt tillstånd, så flockas dessa vagnar runt mig. Jag springer iväg och gömmer mig bakom Blå Bands såser, men nog fan hittar den en. "WIIIIÄÄÄHHHHHH" hör man i örat, och man förstår då att en av ghostbuster-bilarna har hittat en.
Sedan har man dessa personer som tror att de är helt ensamma i butiken och går omkring som om inget annat än de själva existerar. Man har stakat ut sin egen lilla väg som man hade tänkt gå, men då kommer dessa personer och klampar ut precis framför utan att ens SE MIG!
Jag känner mig som luft! Egentligen vill man höja näven och fråga "Är du helt blind ditt jävla pucko!? Vakna! Det finns fler än du här".
Men nänä... Jag är svensk! Jag får stanna upp och vänta ut sengångaren innan jag kan fortsätta. Jag visar respekt. Men vill egentligen inte.
Nä... får räcka för idag. Poff
Jag är jag och jag gör saker på mitt sätt. Låt mig framföra lite exempel för att klargöra vad jag menar.
- Att handla lunch på Domus kan vara en jävla pina rent ut sagt. Jag lyckas alltid ställa mig i fel kö, och får en alzeheimer-skadad kärring framför mig. Väl framme vid kassan vet hon knappt var hon är, vad hon har köpt eller var hennes börs är.
För just den där börsen. Den måste ju tanta börja leta efter först EFTER att kassörskan, efter 5 minuters skrikande, fått fram budskapet om vad kalaset kostade.
Och inte fan går det att betala med kort heller... Nänä... Det är alltid kontanter, och inte fan klarar de av att skilja på de olika valörerna heller.
Visst... jävligt synd om dom. Men precis som det finns en snabbkassa, så borde det fan finnas en "Pensionärskassa" eller kanske en kassa som heter "Ni som är fett dryga och tar en satans jävla tid på er helt i onödan - kassa".
Och detta jag berättade var ju bara i kassan. Men jag nämnde ju inte vad jag retar mig på väl inne i butiken!
Här kommer det. Skrikiga, snoriga och äckliga barn som placeras i sittkorgen i kundvagnen.
Fy fan alltså... Väl på plats i vagnen så förvandlas den till en "Ghostbusters-bil på utryckningen".
Snor, slemmigt och en jävla sirén som inte går att stänga av. Och det är inte bara EN vagn. Nänä... När jag kommer, i fridfullt tillstånd, så flockas dessa vagnar runt mig. Jag springer iväg och gömmer mig bakom Blå Bands såser, men nog fan hittar den en. "WIIIIÄÄÄHHHHHH" hör man i örat, och man förstår då att en av ghostbuster-bilarna har hittat en.
Sedan har man dessa personer som tror att de är helt ensamma i butiken och går omkring som om inget annat än de själva existerar. Man har stakat ut sin egen lilla väg som man hade tänkt gå, men då kommer dessa personer och klampar ut precis framför utan att ens SE MIG!
Jag känner mig som luft! Egentligen vill man höja näven och fråga "Är du helt blind ditt jävla pucko!? Vakna! Det finns fler än du här".
Men nänä... Jag är svensk! Jag får stanna upp och vänta ut sengångaren innan jag kan fortsätta. Jag visar respekt. Men vill egentligen inte.
Nä... får räcka för idag. Poff
Kaos i huvudet?
Ligger här ensam i min säng och skriver via telefonen. Det är svårt att beskriva lugnet och tystnaden som råder. Nästan som om gud tryckt på mute på sin fjärrkontroll. Inte ens wilma, som sedvanligt lagt sig bredvid mitt huvud ikväll, låter något. Ganska ironiskt symboliserar det den känslan jag haft inombords ett tag - tystnad och en känsla av att vara övergiven. Vet att det inte är så, men känslan är kvar. Min tidigare livsdröm blev krossad helt oväntat och med det även en stor del av den person jag blivit de senaste åren.
Och det är väl just det jag måste kämpa vidare med och klara av - att hitta mig själv! Jag vet vem jag vill vara, jag vet vad jag kan, men kan inte riktigt plocka fram det. Frustrerande är bara förnamnet! Samtidigt vet jag att jag är långt ifrån ensam om denna känsla och jag har alltid haft någon att prata med vilket känns underbart bra.
Men så kommer man till den här biten. Jag trivs inte med att vara singel. Men jag vill heller inte ha bråttom bara för att man ska ha någon. Saknar dock känslan att ha den man älskar bredvid sig när man vaknar på morgonen, saknar de spontana vardagspussarna och kramarna, saknar leendet man fick då man sågs, saknar att planera in överraskningar och saknar någon att laga fina middagar åt. Små saker man tog för givet, men saknar så mycket då det inte längre är där. Så... Här är jag nu... Med resterna av mitt tidigare "perfekta" liv och ser hur smula för smula sakta försvinner, en efter en. Jag tror jag har sett vad jag vill ha, men det är inte så enkelt som att bara gå och ta...
Och det är väl just det jag måste kämpa vidare med och klara av - att hitta mig själv! Jag vet vem jag vill vara, jag vet vad jag kan, men kan inte riktigt plocka fram det. Frustrerande är bara förnamnet! Samtidigt vet jag att jag är långt ifrån ensam om denna känsla och jag har alltid haft någon att prata med vilket känns underbart bra.
Men så kommer man till den här biten. Jag trivs inte med att vara singel. Men jag vill heller inte ha bråttom bara för att man ska ha någon. Saknar dock känslan att ha den man älskar bredvid sig när man vaknar på morgonen, saknar de spontana vardagspussarna och kramarna, saknar leendet man fick då man sågs, saknar att planera in överraskningar och saknar någon att laga fina middagar åt. Små saker man tog för givet, men saknar så mycket då det inte längre är där. Så... Här är jag nu... Med resterna av mitt tidigare "perfekta" liv och ser hur smula för smula sakta försvinner, en efter en. Jag tror jag har sett vad jag vill ha, men det är inte så enkelt som att bara gå och ta...
Ny inspiration!
Idag fick jag det - ny inspiration! Varför undrar säkert du som läser detta, totalt ointresserat med ditt ena finger i näsan. Men saken är att jag idag fick läsa en galen människas blogg, o helt plötsligt började mina inlägg kännas någorlunda normala. På tal om normalt... Vad fan är normalt? Är jag normal? Nä, skulle du säkert säga. Speciell! Men det finns så många som påstår "jag är normal". Eller ännu värre "jag har humor". Nä!! Där sätter jag fan ner foten. Det finns vissa jag känner som får mig att le och skratta både inombords och utombords. Den där känslan i skrattmusklerna som likt ett billigt och surt rödvin får det att krampa sig i käken. Jag älskar det. Det är de stunder som jag mår bäst. För jag är jag och ingen fejkad fasad. Vissa gillar det, andra stör sig säkert men jag kommer aldrig ändra på det. Men vem är jag då? Vem fan är den där blandrasen med både tyska och åhusraggar-gener? Få känner mig på djupet, vissa har nosat och kanske fått en första tjuvtitt. Men lite kortfattat med risk för att det låter som ett CV... Övervägande glad, spontan, envis, principfast, ärlig, retsam (like), begränsat tålamod inom vissa saker, humor, naturmänniska, älskar djur, gillar laga mat, träna etc. Fan vad tråkigt med alla dessa klassiska ord tänker säkert du, men det är vad som finns i dessa ord som spelar roll. Inget vidare roligt inlägg, men idag får det bli så. Zingo strövar runt mig här i sängen och kurrar som en gravid duva (inte för att jag ver hur gravida duvor låter, men om de låter speciellt då, så låter de som Zingo). Men de sniffar nog inte i skrevet som han gör. Jag saknar en arm runt min hals, jag saknar de där varma kramarna, jag saknar blicken som innehåller längtan, jag saknar hålla hand, jag saknar pussar, jag saknar någon som bara är. Jag saknar kärlek. Men kärlek är något man kan leta och leta efter, men jag funkar inte så. Jag tror den måste komma, inte tvingas fram, inte letas fram. Den ska bara komma. När ögonen möts, och man ler inombords, då man känner en längtan att träffa personen snart igen. Då närmar man sig det jag menar... Just det. - Kärlek!
Mitt liv som tvilling
Många undrar ofta "hur det är att vara tvilling".
Jag förstår det. Men saken är att man egentligen inte vet hur det är att inte vara det. Man kan kanske ändå tänka sig in lite, så för alla som undrar så ska jag berätta ingående om händelser som enbart beror på att man är tvilling.
Nu skruvar jag tillbaka klockan många år. Vi befinner oss nu på dagis och jag hade nyligen lagt av med nappflaskan.
Dagis
Dagisfröknarna tyckte ju det var himla roligt med två linhårsfärgade och solbruna tvillingar som sprang omkring och förgyllde allas vardag. Åtminstone tror jag alla tänke så! =)
Nackdelen var att ingen visste vem som var vem. T.o.m de närmaste kompisarna hade stora problem att se skillnad. Dagisfröknarna kom då på en "briljant" idé hur de skulle skilja oss åt och det var jag som fick ta skiten efter en orättvis lottning.
De satte en namnlapp på mig!! Inte nog med det. De ritade fula, äckliga och feminima blommor på den!
Så där stod jag o stirrade på min nya sjukt bögiga namnlapp samtidigt som jag tittade på Patrik som sprang omkring utan namnlapp o verkade allmänt glad.
Nä, jag började gråta frenetiskt. Ville ju att folk skulle veta vem jag var, även utan namnlapp. Tror inte de stod ut så länge, så jag slapp den ganska omgående.
-------
Spolar tillbaka några år till.
-------
Nyfödd
Ja, det är kanske lite pinsamt o berätta, men min pappa kunde inte se skillnad på oss. Så fort han på något sätt fick reda på vem som var vem.... ja då var tuschpennan snabbt framme och öronsnibben blev nerkladdad med ett kryss.
Mamma var inte särskilt förtjust i detta, så hon tvättade bort det så fort hon såg det.
Men det varade bara i några år...
Lågstadiet
Ja... allt fortsatte här! Lärarna kunde som vanligt inte skilja på oss. Man blev alltid sedd som "en person" och omdömen och liknande var rena kopior av denna anledning.
Under kvartssamtalen ville lärarna att vi skulle ha samtalen samtidigt. O då började de små jämförelserna. Då gick det att skilja oss lite åt, även om det inte var stora saker. Men morsan satte åter stopp för detta direkt då hon märkte hur lärarna betedde sig. Hon var alltid noga med att vi skulle behandlas som olika individer, vilket vi verkligen var/är.
Trots våra likheter så skiljer sig våra personligheter, och skönt är väl det!
Gymnasiet
Oj vad kul med tvillingar tyckte alla tjejer och man fick väl ganska mycket serverat på ett silverfat tack vare det. Alla visste vem tvillingarna jönsson var, även om man själv inte visste vilka de andra var! hahaha!
Men här började vi även förändras lite utseendemässigt. Från att ha varit mer lika, gick vi åt lite olika håll på det planet. Det underlättade en del och man blev inte längre jämförd på samma sätt, även om det ändå fortsatte i viss mån.
Fotboll
Det blev en hel del förvirring i motståndarlagen. Minns särskilt en gång då jag dribblad bort en person och sedan passade bollen till min bror långt fram i planen.
Han jag dribblat bort, vände sig om och såg då Patrik ha bollen 50-60 meter längre fram!
Han ställde sig som en påse nötter på planen och bara gapade och såg allmänt förvirrad ut! "Fan vad snabb han var då!!"
Och nu då?
Det positiva är att man alltid, i alla lägen har någon att prata med och som ställer upp i vått och torrt. Ens tvilling känner en utan och innan och vet vad den andra känner utan att behöva prata om det. Man kan varandras kroppsspråk, miner och man vet hur personen reagerar i olika sammanhang.
Många undrar om man även utnyttjat likheten på tjejer... för o luras.
Njää... inte riktigt ändå faktiskt! Man kanske skulle gjort det mer! hahaha!!
Over and out!
*poff*
Jag förstår det. Men saken är att man egentligen inte vet hur det är att inte vara det. Man kan kanske ändå tänka sig in lite, så för alla som undrar så ska jag berätta ingående om händelser som enbart beror på att man är tvilling.
Nu skruvar jag tillbaka klockan många år. Vi befinner oss nu på dagis och jag hade nyligen lagt av med nappflaskan.
Dagis
Dagisfröknarna tyckte ju det var himla roligt med två linhårsfärgade och solbruna tvillingar som sprang omkring och förgyllde allas vardag. Åtminstone tror jag alla tänke så! =)
Nackdelen var att ingen visste vem som var vem. T.o.m de närmaste kompisarna hade stora problem att se skillnad. Dagisfröknarna kom då på en "briljant" idé hur de skulle skilja oss åt och det var jag som fick ta skiten efter en orättvis lottning.
De satte en namnlapp på mig!! Inte nog med det. De ritade fula, äckliga och feminima blommor på den!
Så där stod jag o stirrade på min nya sjukt bögiga namnlapp samtidigt som jag tittade på Patrik som sprang omkring utan namnlapp o verkade allmänt glad.
Nä, jag började gråta frenetiskt. Ville ju att folk skulle veta vem jag var, även utan namnlapp. Tror inte de stod ut så länge, så jag slapp den ganska omgående.
-------
Spolar tillbaka några år till.
-------
Nyfödd
Ja, det är kanske lite pinsamt o berätta, men min pappa kunde inte se skillnad på oss. Så fort han på något sätt fick reda på vem som var vem.... ja då var tuschpennan snabbt framme och öronsnibben blev nerkladdad med ett kryss.
Mamma var inte särskilt förtjust i detta, så hon tvättade bort det så fort hon såg det.
Men det varade bara i några år...
Lågstadiet
Ja... allt fortsatte här! Lärarna kunde som vanligt inte skilja på oss. Man blev alltid sedd som "en person" och omdömen och liknande var rena kopior av denna anledning.
Under kvartssamtalen ville lärarna att vi skulle ha samtalen samtidigt. O då började de små jämförelserna. Då gick det att skilja oss lite åt, även om det inte var stora saker. Men morsan satte åter stopp för detta direkt då hon märkte hur lärarna betedde sig. Hon var alltid noga med att vi skulle behandlas som olika individer, vilket vi verkligen var/är.
Trots våra likheter så skiljer sig våra personligheter, och skönt är väl det!
Gymnasiet
Oj vad kul med tvillingar tyckte alla tjejer och man fick väl ganska mycket serverat på ett silverfat tack vare det. Alla visste vem tvillingarna jönsson var, även om man själv inte visste vilka de andra var! hahaha!
Men här började vi även förändras lite utseendemässigt. Från att ha varit mer lika, gick vi åt lite olika håll på det planet. Det underlättade en del och man blev inte längre jämförd på samma sätt, även om det ändå fortsatte i viss mån.
Fotboll
Det blev en hel del förvirring i motståndarlagen. Minns särskilt en gång då jag dribblad bort en person och sedan passade bollen till min bror långt fram i planen.
Han jag dribblat bort, vände sig om och såg då Patrik ha bollen 50-60 meter längre fram!
Han ställde sig som en påse nötter på planen och bara gapade och såg allmänt förvirrad ut! "Fan vad snabb han var då!!"
Och nu då?
Det positiva är att man alltid, i alla lägen har någon att prata med och som ställer upp i vått och torrt. Ens tvilling känner en utan och innan och vet vad den andra känner utan att behöva prata om det. Man kan varandras kroppsspråk, miner och man vet hur personen reagerar i olika sammanhang.
Många undrar om man även utnyttjat likheten på tjejer... för o luras.
Njää... inte riktigt ändå faktiskt! Man kanske skulle gjort det mer! hahaha!!
Over and out!
*poff*
Visdomsord
10 personer går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kr.
Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra - de fattigaste - betalar ingenting
- den 5:e betalar 10 kr
- den 6:e betalar 30 kr
- den 7:e 70 kr
- den 8:e 120 kr
- den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr.
De 10 åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. "Ni är så bra kunder", "jag ger 200 kr rabatt på era middagar."
Middag för 10 kostar nu 800 kr. Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas.
De första 4 påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra 6 göra - de som betalade?
Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del?
De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta. Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt.
Han räknade ut de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis, - den 6:e fick betala 20 kr, - den 7:e betalade 50 kr, - den 8:e 90 kr, - den 9: 120 kr, - den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr. Alla fick lägre pris än tidigare och de 4 första fick fortsätta äta gratis. Utanför restaurangen började de jämföra vad de sparat.
"Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr,"började den 6:e personen. Han pekade på den 10:e : "men han tjänade 70!" "Precis," sa den 5:e personen. "jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!" "Det är sant!" skrek den 7:e personen. "varför ska han få 70 kr tillbaka När jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!" "Vänta ett tag," skrek de 4 första, "Vi fick ingenting!
Det här systemet utnyttjar de fattiga!" De 9 personerna skällde på den 10:e och kallade honom för utsugare som sög blodet ur de fattiga. Nästa kväll kom inte han till middagen, skönt tyckte de andra 9 (rödgröna), satte sig ner och åt. När notan kom upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr"
Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra - de fattigaste - betalar ingenting
- den 5:e betalar 10 kr
- den 6:e betalar 30 kr
- den 7:e 70 kr
- den 8:e 120 kr
- den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr.
De 10 åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. "Ni är så bra kunder", "jag ger 200 kr rabatt på era middagar."
Middag för 10 kostar nu 800 kr. Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas.
De första 4 påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra 6 göra - de som betalade?
Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del?
De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta. Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt.
Han räknade ut de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis, - den 6:e fick betala 20 kr, - den 7:e betalade 50 kr, - den 8:e 90 kr, - den 9: 120 kr, - den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr. Alla fick lägre pris än tidigare och de 4 första fick fortsätta äta gratis. Utanför restaurangen började de jämföra vad de sparat.
"Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr,"började den 6:e personen. Han pekade på den 10:e : "men han tjänade 70!" "Precis," sa den 5:e personen. "jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!" "Det är sant!" skrek den 7:e personen. "varför ska han få 70 kr tillbaka När jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!" "Vänta ett tag," skrek de 4 första, "Vi fick ingenting!
Det här systemet utnyttjar de fattiga!" De 9 personerna skällde på den 10:e och kallade honom för utsugare som sög blodet ur de fattiga. Nästa kväll kom inte han till middagen, skönt tyckte de andra 9 (rödgröna), satte sig ner och åt. När notan kom upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr"
Mitt liv som katt! del 2
Tjena! Zingo här igen! Tidigare berättade jag om min våldtäktsbenägna farsa som heter Fritzl. Tack och lov har han hållit sig borta från mig...
Men idag tänkte jag fortsätta min berättelse hur en vanlig dag kan se ut.
När klockan närmar sig 16-17 så vet jag att Kristian snart kommer körandes med bilen. Bara för att jävlas med honom så brukar jag skutta ut på vägen en bit framför honom så att han får bromsa. Jag kutar på som fan, för saken är ju den att jag är sjukt hungrig. Tänk dig själv att slafsa på möss hela dagen, som förmodligen är smittade med mask och mög... Inte så kul va?
Nänä... hur som helst! Han parkerar bilen och kliver ut. Reflexmässigt stryker jag mig mot hans ben. Varför vet jag inte riktigt. Besitter eventuellt en hjärnskada som gör att jag måste göra så varje dag. Samtidigt hör jag mig själv jama som en toking.
Hade jag haft fotogen i ändhålet som hade fjuttats på, så borde jag kanske låta så, men annars är det rätt överdrivet.
Men det verkar ju ändå funka på något sätt!! Han låser upp dörren, och jag försöker trycka mig in genom dörren innan den ens har öppnats. Sjukt bråttom har jag in. Har man varit ute i 6 timmar så går det ju inte att vänta 0,5 sekunder till så att dörren kan öppnas. Nänä!
Väl inne så rusar jag fram till min matskål. Jahapp... Tom som vanligt! Bredvid sitter morsan och syrran och ser sjukt mätta och belåtna ut. Troja slickar på sin tass och drar över huvudet... Det hon brukar göra efter att hon ätit!
Jag däremot har ju inte fått en smula i mig på hur länge som helst! Måste ju se till att hålla min nätta vikt på 6,5 kg. *raaaap*. Kristian tar som vanligt alldeles för lång tid ute i hallen. Skor ska av, o han måste knyta upp dom istället för att bara dra av möget.
Jag själv har ju inga skor, o någon jacka har jag inte heller! Drygt!!!
Efter några spontana jamningar till så fylls äntligen skålen på. Torrt och enformigt, men vad ska man göra? Jo... det berättar jag om sen... för då är det kväll!
Nu ska jag äta!
/Zingo
Men idag tänkte jag fortsätta min berättelse hur en vanlig dag kan se ut.
När klockan närmar sig 16-17 så vet jag att Kristian snart kommer körandes med bilen. Bara för att jävlas med honom så brukar jag skutta ut på vägen en bit framför honom så att han får bromsa. Jag kutar på som fan, för saken är ju den att jag är sjukt hungrig. Tänk dig själv att slafsa på möss hela dagen, som förmodligen är smittade med mask och mög... Inte så kul va?
Nänä... hur som helst! Han parkerar bilen och kliver ut. Reflexmässigt stryker jag mig mot hans ben. Varför vet jag inte riktigt. Besitter eventuellt en hjärnskada som gör att jag måste göra så varje dag. Samtidigt hör jag mig själv jama som en toking.
Hade jag haft fotogen i ändhålet som hade fjuttats på, så borde jag kanske låta så, men annars är det rätt överdrivet.
Men det verkar ju ändå funka på något sätt!! Han låser upp dörren, och jag försöker trycka mig in genom dörren innan den ens har öppnats. Sjukt bråttom har jag in. Har man varit ute i 6 timmar så går det ju inte att vänta 0,5 sekunder till så att dörren kan öppnas. Nänä!
Väl inne så rusar jag fram till min matskål. Jahapp... Tom som vanligt! Bredvid sitter morsan och syrran och ser sjukt mätta och belåtna ut. Troja slickar på sin tass och drar över huvudet... Det hon brukar göra efter att hon ätit!
Jag däremot har ju inte fått en smula i mig på hur länge som helst! Måste ju se till att hålla min nätta vikt på 6,5 kg. *raaaap*. Kristian tar som vanligt alldeles för lång tid ute i hallen. Skor ska av, o han måste knyta upp dom istället för att bara dra av möget.
Jag själv har ju inga skor, o någon jacka har jag inte heller! Drygt!!!
Efter några spontana jamningar till så fylls äntligen skålen på. Torrt och enformigt, men vad ska man göra? Jo... det berättar jag om sen... för då är det kväll!
Nu ska jag äta!
/Zingo
Efter hela 5 ihop år är det över nu
Hade inte räknat med hela 5 år från början, men det är ändå tråkigt att skiljas åt.
Det var ju rutin på något sätt. Man tar saker för givet, men en dag helt plötsligt så ändrades allt.
Man tänker på så mycket man upplevt tillsammans och vilket otroligt utbyte man har haft. Och detta är nu över helt plötsligt. Liksom någon drog ut en propp bokstavligt talat.
Som så många andra gör jag därför exakt samma sak. Grämer mig över det som hänt och börjar leta ny.
Kanske lite tidigt kan tyckas, men jag kan inte vara utan.
O det värsta är att jag nog redan har hittat det!
Nu blir det en Toshiba istället för min gamla Dell. =)
*poff*
Det var ju rutin på något sätt. Man tar saker för givet, men en dag helt plötsligt så ändrades allt.
Man tänker på så mycket man upplevt tillsammans och vilket otroligt utbyte man har haft. Och detta är nu över helt plötsligt. Liksom någon drog ut en propp bokstavligt talat.
Som så många andra gör jag därför exakt samma sak. Grämer mig över det som hänt och börjar leta ny.
Kanske lite tidigt kan tyckas, men jag kan inte vara utan.
O det värsta är att jag nog redan har hittat det!
Nu blir det en Toshiba istället för min gamla Dell. =)
*poff*
Jag vet något inte du vet!
Här har vi den! Den världsberömda Phaistos Disc.Den hittades 1908 i Grekland och har varit ett mysterium sedan dess eftersom den inte gått att tyda.
Vetenskapsmännen säger att den innehåller för lite tecken för att man ska kunna få fram något vettigt. Det finns alltså tecken på både fram- och baksidan som rör sig som en spiral mot mitten.
Min moster, Ingrid, ifrån Tyskland har ett djupt intresse för sådant här och började forska i det hela. Många år spenderade hon på att lösa gåtan och hon lärde sig hebreiska tecken etc för att komma närmare svaret.
En dag knäckte hon gåtan. Hon förstod att tavlan inte bara ska läsas från vänster till höger. Hon hittade "nyckeln" som gör att man kan tyda budskapen.
Med denna matematiska formel har hon fått fram saker om vår historia som nog skulle vända upp och ner på våra religioner och på vår tro.
Formeln har kontrollerats av min kusin Alexander som är ett mattesnille (Han programmerade bl.a. partikelacceleratorn i Schweiz) och den håller.
Lite smakprov av vad tavlan berättat:
- Sfinxen är betydligt äldre än vad det står i historieböckerna (Faktiskt ngn smart person som börjat inse det på riktigt också nu.)
- Moses etc... familjeuppsättningen ser inte riktigt ut som bibeln beskriver. Vem som är pappa till vem, dotter till vem etc...
- Den ger de exakta mått och vinklarna som pyramiderna byggdes i.
- Har du undrat om "Atlantis" - Den försvunna staden finns? Sluta undra! Den finns inte. Atlantis beskrivs i denna tavlan som själva händelsen av en naturkatastrof. Atlantis var mer "hela planeten" än någon specifik stad. Skönt att veta va?
Nu ska jag inte avslöja mer! Min moster fortsätter forskningen och när hon är helt klar kommer väl detta att publiceras. Hemligheten vilar i ett tyskt bankfack någonstans i Tyskland!
Mitt liv som katt!
*Gääääääsp*. Då var man vaken igen. Som vanligt på morgonen vaknar jag av Kristians väckarklocka och sträcker ut mina tassar, samtidigt som jag gäspar och ögonen rullar ett varv.
Jag följer efter hans ben ner för trappen och jävlas lite med honom genom att gå precis framför och bromsa upp. Ännu har jag inte fått någon spark där bak, så jag kommer nog fortsätta med det. Har blivit en liten rolig vana!
Sedan får man frukost. Kanske inte så varierad kost, men de där bruna torra bitarna duger väl ganska bra. Men när kylskåpet öppnas så kan man ju iallafall alltid försöka!
Då brukar jag sträcka på svansen, tassa försiktigt fram, jama gulligt och sedan köra den där patenterade strykningen mot benen. Om hans morgonhumör är bra så får jag ibland något gott. Men alltid för lite! *morr*
Så ser en helt vanlig morgon ut för mig!
Därefter släpps jag ut i det fria. Morsan och syrran brukar också haka på om det inte är allt för dåligt väder.
Jag brukar tassa mot dammen på andra sidan huset för att se om det hänt något spännande! Rådjuren är framme mycket nu, så om jag har tur är där lite nya lortar att sprätta runt i. Varför jag tycker det är så himla roligt har jag inte någon aning om… Jag bara gör det!!
Detsamma gäller väl egentligen det här med mössen. Det smakar inte så jävla gott… o inte är det kul att slita ut sig genom att jaga fanskapet. Det enda roliga är väl att leka lite med musen innan den får vandra vidare på de gröna ängarna. Annars är det inte så kul för mig att leka med mus längre.
När jag var 6 månader så stängdes jag in i en bur, kördes iväg, och fick sedan en spruta. Sedan minns jag bara hur jag vaknade upp och hade ont där nere… eller bak om du så vill. Då hade de tagit bort 2 delar av mitt heligaste! UTAN ATT FRÅGA VAD JAG VILLE!!?
Rena diktatorfasoner!!
Tror nog att min pappa skulle behöva genomgå samma operation dock. För han fattade tycke för sin dotter bara några månader senare. Han heter förresten Fritzl för er som undrar.
Jag fortsätter kanske skriva här en annan gång…. har ju både middag, kväll o natt att berätta om!
/Zingo
Jag följer efter hans ben ner för trappen och jävlas lite med honom genom att gå precis framför och bromsa upp. Ännu har jag inte fått någon spark där bak, så jag kommer nog fortsätta med det. Har blivit en liten rolig vana!
Sedan får man frukost. Kanske inte så varierad kost, men de där bruna torra bitarna duger väl ganska bra. Men när kylskåpet öppnas så kan man ju iallafall alltid försöka!
Då brukar jag sträcka på svansen, tassa försiktigt fram, jama gulligt och sedan köra den där patenterade strykningen mot benen. Om hans morgonhumör är bra så får jag ibland något gott. Men alltid för lite! *morr*
Så ser en helt vanlig morgon ut för mig!
Därefter släpps jag ut i det fria. Morsan och syrran brukar också haka på om det inte är allt för dåligt väder.
Jag brukar tassa mot dammen på andra sidan huset för att se om det hänt något spännande! Rådjuren är framme mycket nu, så om jag har tur är där lite nya lortar att sprätta runt i. Varför jag tycker det är så himla roligt har jag inte någon aning om… Jag bara gör det!!
Detsamma gäller väl egentligen det här med mössen. Det smakar inte så jävla gott… o inte är det kul att slita ut sig genom att jaga fanskapet. Det enda roliga är väl att leka lite med musen innan den får vandra vidare på de gröna ängarna. Annars är det inte så kul för mig att leka med mus längre.
När jag var 6 månader så stängdes jag in i en bur, kördes iväg, och fick sedan en spruta. Sedan minns jag bara hur jag vaknade upp och hade ont där nere… eller bak om du så vill. Då hade de tagit bort 2 delar av mitt heligaste! UTAN ATT FRÅGA VAD JAG VILLE!!?
Rena diktatorfasoner!!
Tror nog att min pappa skulle behöva genomgå samma operation dock. För han fattade tycke för sin dotter bara några månader senare. Han heter förresten Fritzl för er som undrar.
Jag fortsätter kanske skriva här en annan gång…. har ju både middag, kväll o natt att berätta om!
/Zingo
Vem styr dig?
Du själv tror du? Är det verkligen så? Finns den fria viljan? Eller skapas den fria viljan av något som man påverkats undermedvetet av?
Jag börjar tro att det är så. Och ja… då snackar jag om den här hysterin kring svininfluensan, eller H1N1 som den bör benämnas (för inte är vi människor några grisar väl? med några få undantag så klart)
Aftonbladet är nog nr 1 med att sprida skrämselpropagandan kring vaccinet som ska pumpas in i oss svenskar. Varför är det så då? Jo, av den enkla anledningen att de vill sälja tidningar!
Rubriker som "3 döda efter att ha vaccinerats" blir vardagsmat.
"Elever hämtades med ambulans" stod det senast idag. Då tror man så klart att det hänt något allvarligt, men det var bara vanliga biverkningar som man kan få efter alla vaccineringar - Yrsel, ömhet och trötthet.
Det är viktigt att man inte låter sig skrämmas av denna propaganda utan klarar av att räkna ihop 1 + 1 själv.
Kom fram till att jag tycker det är ganska tråkigt att skriva om influensan. Känns lite oinspirerat just nu. Jaha.. vad kan man då skriva om? Vinterdepression? Galet hästfolk? Mitt ego? Hur jag tycker att andra kör dåligt? Hur mkt smartare man är än de flesta? Tvångstankar?
Tvångstankar är iof ganska kul. Alla har nog upplevt att de någon gång varit tvungen att göra något som egentligen är totalt meningslöst och löjligt, men som det ändå kändes "rätt" att göra.
Jag brukar definiera detta som "ruuh" faktorn. Det är det ordet man ska uttala då man förstår att det handlar om ett tvångsmässigt beteende! RUUUUH!
Dels låter det roligt, och dessutom finns det nu ett ord man kan koppla till handlingen. "Besticken måste ligga rakt!!" *ruuuuuh*
Snart dags för innefotboll. Konditionen börjar närma sig mvg nu, åtminstone sett till 5 km-testet som ska klaras på 25 minuter av killar för att få mvg. Jag ligger nu på 22:30-23:00 min ungefär. Bra så långt! Men sedan måste jag fixa intervall också. Har lite föraningar om att det kommer bli jobbigare än jag tror. Var något år sedan jag lirade innefotboll och kanske är man inte lika överlägsen som man var då. hahahaha!!
Men men… får väl börja här! sedan spöa KFF i alliansen, värvas till kff, gå till superettan och sedan allsvenskan som för en vidare mot Barcelona. Ska man ge det 2 år? Är det rimligt!
nä… over and out från en oinspirerad själ som vill hem o laga mat!
Farväl!
Kommer ihåg den dage
n för nästan 12 år sedan. Min farfar hade då gått bort efter att ha haft cancer under en längre tid. Han kämpade hårt och mådde stundtals riktigt bra.
Nu stod vi utanför kyrkan i Åhus, och jag kommer ihåg hur jag höjde blicken mot himlen innan vårt sällskap gick in i kapellet. Stämningen var dämpad, så som den brukar vara på begravningar. Jag var klädd i mörk kostym och hade en vit slips till det såsom de närmsta anhöriga sedenligt ska ha.
Kommer ihåg att jag kände mig tom inombords. Vi alla var beredda på att han skulle gå bort och på något sätt hade man konstigt nog redan börjat bearbeta sorgen. Konstigt det att man kan bearbeta sorg, som ännu inte uppstått...
Sent igår kväll gick min farmor bort. För mindre än en vecka sedan var hon hur pigg som helst. Nu var det hennes tur att hämtas till himlen. För 12 år sedan minns jag då hon tog farväl av min farfar, hennes man sedan 55 år.
Vi alla hade varit framme vid kistan förutom min farmor. Hon gick långsamt fram till kistan, med gråten i halsen… Gick sakta medsols runt den och la sin högra hand på kistan. Hon kämpade för att klara av det och jag minns än idag de orden hon sa till honom, och på det sätt hon sa det.
Hon böjde sig ner mot kistan, lät handen smeka den och sa "Farväl, min älskade make!"
Att ta farväl av någon man levt med hela sitt liv, skaffat barn med, skrattat med, skrattat åt och delat allt med måste vara något av det jobbigaste som man kan göra. Plötsligt finns inte personen längre, och man kan inte göra något som helst åt det.
Det enda man har kvar är alla minnen. Min morfar brukade säga "Så länge någon kommer ihåg en, så finns man".
Kanske ligger det något i vad han sa, men det är en klen tröst en stund som denna. Men man kommer komma ihåg alla de härliga stunder och minnen hon skänkt en. Man minns de nybakade frallorna som bara hon kunde göra, man minns hur man alltid fick lite godis då man kom på besök, men framförallt minns man hennes varma hjärta och hur hon alltid ville alla väl.
Men, nu är hon borta från jordelivet… för alltid!
De orden hon då sa framme vid kistan, kommer jag aldrig glömma. Nu är det hon som kommer ligga där i kistan. Nu är det hon folk kommer ta farväl av.
Men jag hoppas, och jag tror innerst i mitt hjärta, att hon istället kommer få höra de varma orden
"Välkommen, min älskade maka!"
n för nästan 12 år sedan. Min farfar hade då gått bort efter att ha haft cancer under en längre tid. Han kämpade hårt och mådde stundtals riktigt bra.Nu stod vi utanför kyrkan i Åhus, och jag kommer ihåg hur jag höjde blicken mot himlen innan vårt sällskap gick in i kapellet. Stämningen var dämpad, så som den brukar vara på begravningar. Jag var klädd i mörk kostym och hade en vit slips till det såsom de närmsta anhöriga sedenligt ska ha.
Kommer ihåg att jag kände mig tom inombords. Vi alla var beredda på att han skulle gå bort och på något sätt hade man konstigt nog redan börjat bearbeta sorgen. Konstigt det att man kan bearbeta sorg, som ännu inte uppstått...
Sent igår kväll gick min farmor bort. För mindre än en vecka sedan var hon hur pigg som helst. Nu var det hennes tur att hämtas till himlen. För 12 år sedan minns jag då hon tog farväl av min farfar, hennes man sedan 55 år.
Vi alla hade varit framme vid kistan förutom min farmor. Hon gick långsamt fram till kistan, med gråten i halsen… Gick sakta medsols runt den och la sin högra hand på kistan. Hon kämpade för att klara av det och jag minns än idag de orden hon sa till honom, och på det sätt hon sa det.
Hon böjde sig ner mot kistan, lät handen smeka den och sa "Farväl, min älskade make!"
Att ta farväl av någon man levt med hela sitt liv, skaffat barn med, skrattat med, skrattat åt och delat allt med måste vara något av det jobbigaste som man kan göra. Plötsligt finns inte personen längre, och man kan inte göra något som helst åt det.
Det enda man har kvar är alla minnen. Min morfar brukade säga "Så länge någon kommer ihåg en, så finns man".
Kanske ligger det något i vad han sa, men det är en klen tröst en stund som denna. Men man kommer komma ihåg alla de härliga stunder och minnen hon skänkt en. Man minns de nybakade frallorna som bara hon kunde göra, man minns hur man alltid fick lite godis då man kom på besök, men framförallt minns man hennes varma hjärta och hur hon alltid ville alla väl.
Men, nu är hon borta från jordelivet… för alltid!
De orden hon då sa framme vid kistan, kommer jag aldrig glömma. Nu är det hon som kommer ligga där i kistan. Nu är det hon folk kommer ta farväl av.
Men jag hoppas, och jag tror innerst i mitt hjärta, att hon istället kommer få höra de varma orden
"Välkommen, min älskade maka!"
Vi borde alla få rösta!!
Val i USA...
Då röstar USA:s befolkning. Bra det... man ska utnyttja sin rösträtt!
Men ändå retar jag mig lite. Borde inte resten av världen få säga sitt?
USA har så stort inflytande på resten av världen att vilken politik som förs där, också slår igenom i våra vardagsliv.
Men nä... Vi får istället finna oss i att vi inte har någon rösträtt för att välja USA:s nästa president...
Vi får istället knipa våra händer, be en stilla bön samtidigt som vi sneglar lite mot himlen.
Det är bara att hoppas att det blir en bra president.
Hela världen kommer att förändras, och vi har inget att säga till om...
Det är det som kallas för... Demokrati?
*poff*
Då röstar USA:s befolkning. Bra det... man ska utnyttja sin rösträtt!
Men ändå retar jag mig lite. Borde inte resten av världen få säga sitt?
USA har så stort inflytande på resten av världen att vilken politik som förs där, också slår igenom i våra vardagsliv.
Men nä... Vi får istället finna oss i att vi inte har någon rösträtt för att välja USA:s nästa president...
Vi får istället knipa våra händer, be en stilla bön samtidigt som vi sneglar lite mot himlen.
Det är bara att hoppas att det blir en bra president.
Hela världen kommer att förändras, och vi har inget att säga till om...
Det är det som kallas för... Demokrati?
*poff*
Med i radio nästa vecka!
Nästa vecka torsdag bär det iväg till Malmö för att medverka i "Morgonpasset" som sänds i P3.
Min bror och jag bedriver www.spokwebben.se som tar upp det mesta inom det paranormala och där alla kan skicka in frågor om saker som berör detta ämne.
Tror inte man kommer känna sig lika "nervös" för en radiosändning om man jämför direktsändningen i TV4 Öresund för några månader sedan. Egentligen var jag inte särskilt nervös vid det tillfället heller.
Sedan slår tanken en... TÄNK om man fått en knäpp och hade gjort extremt konstiga saker i direktsändning.
- Peta i näsan och kleta på programledaren
- Ta av sig strumpan och börja tugga på den
- Fjärta ljudligt
- Klä av sig naken
Det är några tankar som aldrig dykt upp i mitt huvud! ;)
Vissa har väl inte den spärren. Tänker t.ex. på stackaren som blivit känd som "Robinson-Robban". Vid sista ö-rådet i studion hade han målat sig helt blå, likt en smurf (som förresten fyller 50 år nu... smurfarna alltså).
När han skulle rösta så tuggade han istället sönder sin lapp och svalde den. Sedan sprang han runt och kastade sig till slut över ett bord eller något.
Ganska pinsamt! =) För att inte snacka om den fejkade våldtäkten där Robban skulle bli hjälte för att ha räddat kvinnan från att ha blivit våldtagen. Sjukt...
Jaja, vet inte riktigt hur jag helt plötsligt började skriva om Robinson-Robban när jag egentligen bara ville berätta att ni får slå på "Morgonpasset" i P3 på torsdag.
Vi säger väl så!!
*poff*
Spya efter spya... på spya
Ja, det är vad det låter som!
Jag har varit sjuk ett par dagar och därför har det inte blivit något bloggande här på ett tag.
Vad gör man då när man är sjuk?? JO!
- Kalle Ankas pocket ska läsas (sitter i sedan barndomen)
- Uppvaktning av sambon (mat om man kan äta)
- Mycket tycka synd om mottages gärna
- Massa reprisserier på tv4
- Gosa med katterna
Så såg mina sjukdagar ut! Man blir rastlös i kroppen. Man vill iväg och jobba, men kan inte och vill dessutom inte smitta arbetskamraterna.
Man förlorar tyvärr lite klirr i kassan på att vara sjuk! kommer nog bli en tuff nästa månad igen!
O så rullar det på....
Kommer med ett lite roligare blogginlägg snart!
Tjohej!
*poff*
Jag har varit sjuk ett par dagar och därför har det inte blivit något bloggande här på ett tag.
Vad gör man då när man är sjuk?? JO!
- Kalle Ankas pocket ska läsas (sitter i sedan barndomen)
- Uppvaktning av sambon (mat om man kan äta)
- Mycket tycka synd om mottages gärna
- Massa reprisserier på tv4
- Gosa med katterna
Så såg mina sjukdagar ut! Man blir rastlös i kroppen. Man vill iväg och jobba, men kan inte och vill dessutom inte smitta arbetskamraterna.
Man förlorar tyvärr lite klirr i kassan på att vara sjuk! kommer nog bli en tuff nästa månad igen!
O så rullar det på....
Kommer med ett lite roligare blogginlägg snart!
Tjohej!
*poff*
Hjälp! Present till mamma...
Då var man där igen!
Brorsan och jag gnuggar våra geniknölar mot varandra och försöker komma på vad vi ska köpa till vår mamma i 59-årspresent.
Har ju haft ett år på oss att tänka ut det, men började fundera på det först för några dagar sedan. Visst, det kommer bli "värre" nästa år men nu hör inte det till saken egentligen.
Så... Lite tips skulle uppskattas om ni vill slänga in det som kommentarer... =)
Förr köpte man nästan alltid golfprylar eftersom hon spelar golf, men det känns lite förlegat och uppenbart.
En bra bok fick hon förra året, eller åtminstone en bok. Bra kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte läst den, men omslaget såg roligt ut och den var billig.
Tänk om det vore så lätt som i telenorreklamen. Att hur paketet är inslaget är det som räknas...
Pengar kan man inte ge. Det är sånt som föräldrar ger i nödlösning till sina barn. Men barnen kan inte använda samma trick för sina föräldrar.
Dessutom har jag inga pengar att ge bort!
*poff*
Brorsan och jag gnuggar våra geniknölar mot varandra och försöker komma på vad vi ska köpa till vår mamma i 59-årspresent.
Har ju haft ett år på oss att tänka ut det, men började fundera på det först för några dagar sedan. Visst, det kommer bli "värre" nästa år men nu hör inte det till saken egentligen.
Så... Lite tips skulle uppskattas om ni vill slänga in det som kommentarer... =)
Förr köpte man nästan alltid golfprylar eftersom hon spelar golf, men det känns lite förlegat och uppenbart.
En bra bok fick hon förra året, eller åtminstone en bok. Bra kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte läst den, men omslaget såg roligt ut och den var billig.
Tänk om det vore så lätt som i telenorreklamen. Att hur paketet är inslaget är det som räknas...
Pengar kan man inte ge. Det är sånt som föräldrar ger i nödlösning till sina barn. Men barnen kan inte använda samma trick för sina föräldrar.
Dessutom har jag inga pengar att ge bort!
*poff*
